RF (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 21.3.1972

EGT L 28 30.1.1997

Denna förordning har upphävts fr.o.m. 1.5.2010. Se EPRF 987/2009.

Efter upphävandet ska förordningen fortsätta att gälla och ha kvar sin rättsverkan med avseende på vissa rättsakter. Se EPRF 987/2009 artikel 96.

Förordningens innehåll har uppdaterats genom förordning RF 118/97. Siffror inom parentes hänvisar till ändringsrättsakter. Se RF 118/97 bilaga B, EGT L 28 30.1.1997.

Se beslut nr 172 (1999/371/EG) om de blanketter som behövs för tillämpningen av förordningarna (EEG) nr 1408/71 och nr 574/72 (E101) och beslut nr 175 (2000/141/EG) om tolkning av begreppet vårdförmåner vid sjukdom och moderskap enligt rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och om fastställande av återbetalningsbelopp enligt rådets förordning (EEG) nr 574/72 samt om betalning av förskott enligt artikel 102.4 i samma förordning.

Ändrad genom rättsakter:

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, särskilt artikel 98 i denna,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

med beaktande av följande:

Det är nödvändigt att fastställa tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 1408/71 som är anpassade till bestämmelserna i sak och till den erfarenhet som har förvärvats under de år som dessa har tillämpats.

Det är bland annat nödvändigt att ange de behöriga myndigheterna och institutionerna i varje medlemsstat samt de kontaktorgan som har befogenhet att kommunicera direkt med varandra.

Det är nödvändigt att ange de handlingar som skall tillhandahållas och ifyllas för att de berörda personerna skall erhålla förmånerna.

Det är nödvändigt att i detalj ange tillämpningsföreskrifterna för förordning (EEG) nr 1408/71 beträffande fastställandet av den tillämpliga lagstiftningen samt bestämmelserna för olika kategorier av förmåner.

Det är viktigt att ange villkoren för återbetalning av de förmåner som en institution i en medlemsstat betalat ut för en institution i en annan medlemsstat, samt revisionskommitténs uppgifter.

Det är viktigt att fastställa tillämpningsföreskrifterna för det förfarande som skall följas vid omräkning av valutor inom ramen för det europeiska monetära systemet.

För att underlätta kommunikationen mellan myndigheter och institutioner i medlemsstaterna är det viktigt att fastställa möjligheten för elektronisk bearbetning av de uppgifter som omfattas av tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71.

Det är viktigt att fastställa möjligheten att ändra bilagorna 1, 4, 5, 6, 7 och 8 i förordning (EEG) nr 574/72 genom en förordning som kommissionen skall anta på begäran av en eller flera berörda medlemsstater eller deras behöriga myndigheter och efter den administrativa kommissionens yttrande. En ändring av dessa bilagor gäller endast att beslut som fattas av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter skrivs in i gemenskapslagstiftningen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Avdelning I Allmänna bestämmelser

Artikel 1 Definitioner

I denna förordning

a) avses med ”förordning” förordning (EEG) nr 1408/71,

b) avses med ”tillämpningsförordning” denna förordning,

c) gäller de definitioner som har slagits fast i artikel 1 i förordning (EEG) nr 1408/71.

Artikel 2 Standardblanketter — Information om lagstiftning — Handböcker

1. De standardiserade handlingar som behövs för tillämpningen av förordningen och tillämpningsförordningen skall utarbetas av administrativa kommissionen.

Dessa handlingar får överföras mellan institutionerna, antingen som pappersblanketter eller i annan form eller som standardiserade elektroniska meddelanden via telematiktjänster, i enlighet med avdelning VIa. Informationsutbyte med hjälp av telematiktjänster skall ske efter överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna eller de organ som dessa utsett i den sändande medlemsstaten och i den mottagande medlemsstaten.

(631/2004)

2. Administrativa kommissionen kan för de behöriga myndigheternas räkning i varje medlemsstat samla in information om bestämmelserna i de nationella lagstiftningar som omfattas av förordningen.

3. Administrativa kommissionen skall utarbeta handböcker för att informera berörda personer om deras rättigheter och om de administrativa formaliteter som skall följas vid utnyttjande av dessa rättigheter.

Samråd skall ske med Rådgivande kommittén innan sådana handböcker utarbetas.

Artikel 3 (7) Förbindelseorgan — Kontakter mellan institutioner och mellan förmånstagare och institutioner

1. De behöriga myndigheterna kan utse förbindelseorgan som får ta direkt kontakt med varandra.

2. Värje institution i en medlemsstat och varje person som är bosatt eller vistas inom en medlemsstats territorium kan, antingen direkt eller genom förbindelseorganen, lämna in en ansökan hos en annan medlemsstats institution.

3. Beslut och andra dokument från en institution i en medlemsstat och som avser personer som är bosatta eller som vistas inom en annan medlemsstats territorium kan sändas direkt till de berörda i rekommenderat brev.

Artikel 4 (9) Bilagor

1. Den behöriga myndigheten eller de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat förtecknas i bilaga 1.

2. De behöriga institutionerna i varje medlemsstat förtecknas i bilaga 2.

3. Bosättningsortens och vistelseortens institutioner i varje medlemsstat förtecknas i bilaga 3.

4. De förbindelseorgan som har utsetts enligt tillämpningsförordningens artikel 3.1 förtecknas i bilaga 4.

5. De bestämmelser som avses i tillämpningsförordningens artiklar 5, 53.3, 104, 105.2, 116 och 121 förtecknas i bilaga 5.

6. Det förfarande för utbetalning av förmåner som har valts av de institutioner, som svarar för utbetalningen av förmåner i varje medlemsstat enligt tillämpningsförordningens artikel 53.1, förtecknas i bilaga 6.

7. Namnen på och huvudkontoren för de banker som avses i tillämpningsförordningens artikel 55.1 förtecknas i bilaga 7.

8. De medlemsstater för vilka bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 10.1 d gäller i deras inbördes kontakter förtecknas i bilaga 8.

9. De system som skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner enligt tillämpningsförordningens artiklar 94.3 a och 95.3 a förtecknas i bilaga 9.

10. I bilaga 10 förtecknas de institutioner eller organ som har utsetts av de behöriga myndigheterna enligt framför allt följande bestämmelser:

a) förordningen: artikel 14c artikel 14d.3 och 17.

b) tillämpningsförordningen: artikel 6.1, 8, 10b, 11.1, 11a.1, 12a, 13.2 och 13.3, 14.1, 14.2 och 14.3, 38.1, 70.1, 80.2, 81, 82.2, 85.2, 86.2, 89.1, 91.2, 102.2, 109, 110 och 113.2.

11. Punkten har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

Avdelning II Tillämpning av förordningens allmänna bestämmelser

Tillämpning av förordningens artikel 6 och 7

Artikel 5 Tillämpning av tillämpningsförordningen i stället för avtal om tillämpning av konventioner

Tillämpningsförordningens bestämmelser skall ersätta de bestämmelser i överenskommelserna för tillämpning av de konventioner som avses i förordningens artikel 6. De skall även ersätta bestämmelser om tillämpningen av de konventionsbestämmelser som avses i förordningens artikel 7.2 c, i den mån de inte är förtecknade i bilaga 5.

Tillämpning av förordningens artikel 9

Artikel 6 Tillträde till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. Om en person, med beaktande av förordningens artikel 9 och 15.3, uppfyller villkoren för tillträde till en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring för invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner) i flera system i en medlemsstats lagstiftning och om han inte har omfattats av obligatorisk försäkring enligt ett av dessa system på grund av sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare kan han enligt de nämnda artiklarna ansluta sig till det system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som föreskrivs i denna medlemsstats lagstiftning eller, om ett sådant saknas, enligt det system som han själv väljer.

2. För att göra sin rätt enligt bestämmelserna i förordningens artikel 9.2 gällande, skall en person till institutionen i den berörda medlemsstaten lämna in ett intyg om de försäkrings- eller bosättningsperioder som han har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Ett sådant intyg skall på begäran av personen i fråga utfärdas av den institution eller de institutioner som tillämpar de lagstiftningar enligt vilka han har fullgjort dessa perioder.

Tillämpning av förordningens artikel 12

Artikel 7 (11) Allmänna regler för tillämpning av bestämmelser om förhindrande av sammanträffande av förmåner

1. Om förmåner som utges enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning grundas på ömsesidig minskning, ömsesidigt innehållande eller ömsesidig indragning skall de belopp som inte skulle utbetalas vid en strikt tillämpning av bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning enligt de berörda medlemsstaternas lagstiftning delas med antalet förmåner som skall minskas, innehållas eller indragas.

2. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2, 12.3 och 12.4, artikel 46a, artikel 46b och artikel 46c skall berörda behöriga institutioner på begäran lämna varandra alla upplysningar som behövs.

Artikel 8 (5) Tillämpliga regler vid samtidig rätt till förmåner vid sjukdom eller moderskap enligt flera medlemsstaters lagstiftning

1. Om en anställd eller egenföretagare eller en medlem av hans familj har rätt till förmåner vid moderskap enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning skall dessa förmåner uteslutande utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium förlossningen har ägt rum eller, om förlossningen inte har ägt rum inom någon av dessa medlemsstaters territorier, uteslutande enligt den medlemsstats lagstiftning som den anställde eller egenföretagaren senast har varit omfattad av.

2. Om en anställd eller egenföretagare för samma period av arbetsförmåga har rätt till vårdförmåner enligt lagstiftningen i Irland och lagstiftningen i Storbritannien, Nordirland eller Gibraltar (Förenade konungariket), skall dessa förmåner beviljas uteslutande enligt den medlemsstats lagstiftning som personen senast har varit omfattad av.

3. I fall som avses i förordningens artikel 14c b och 14f skall följande regler tillämpas då personen i fråga eller en medlem av hans familj har rätt till vårdförmåner vid sjukdom eller moderskap enligt de två berörda lagstiftningarna: (1606/98)

a) Om minst en av dessa lagstiftningar föreskriver att förmånerna skall utges i form av återbetalning till den person som har rätt till förmånen, skall ansvaret för utgivande av förmåner uteslutande ligga på institutionen i den medlemsstat inom vars territorium sådana förmåner har utgetts.

b) Om förmåner har utgetts inom en annan medlemsstats territorium än de två berörda medlemsstaternas, skall ansvaret för utgivande av förmåner uteslutande ligga på institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning personen i fråga omfattas av till följd av hans anställning.

Artikel 8a Tillämpliga regler vid samtidig rätt till förmåner vid sjukdom, förmåner vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom enligt grekisk lagstiftning och en eller flera andra medlemsstaters lagstiftning

Om en anställd eller egenföretagare eller en medlem av hans familj under samma period har rätt till förmåner vid sjukdom, olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom enligt grekisk lagstiftning och enligt en eller flera andra medlemsstaters lagstiftning, skall dessa förmåner uteslutande beviljas enligt den lagstiftning som personen senast har varit omfattad av.

Artikel 9 (5) Tillämpliga regler vid samtidig rätt till dödsfallsersättning enligt flera medlemsstaters lagstiftning

1. Om ett dödsfall inträffar inom en medlemsstats territorium skall endast den rätt till dödsfallsersättning behållas som har förvärvats enligt denna medlemsstats lagstiftning, medan den rätt som har förvärvats enligt andra medlemsstaters lagstiftning skall falla bort.

2. Om ett dödsfall inträffar inom en medlemsstats territorium och rätten till dödsfallsersättning har förvärvats enligt två eller flera andra medlemsstaters lagstiftning eller om ett dödsfall inträffar utanför medlemsstaternas territorier och rätten har förvärvats enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning, skall endast den rätt behållas som har förvärvats enligt den medlemsstats lagstiftning som den avlidne senast var omfattad av, medan den rätt som har förvärvats enligt andra medlemsstaters lagstiftning skall falla bort.

3. Oavsett bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall i de fall som avses i artiklarna 14c b eller 14f i förordningen alla rättigheter till dödsfallsersättning som har förvärvats enligt de berörda medlemsstaternas lagstiftning behållas. (1606/98)

Artikel 9a Tillämpliga regler vid samtidig rätt till arbetslöshetsförmåner

Om en anställd eller egenföretagare, som har rätt till arbetslöshetsförmåner enligt en medlemsstats lagstiftning som han enligt förordningens artikel 69 var omfattad av under sin senaste anställning eller verksamhet som egenföretagare, reser till Grekland där han också har rätt till arbetslöshetsförmåner på grund av en period av försäkring, anställning eller verksamhet som egenföretagare, som tidigare har fullgjorts enligt grekisk lagstiftning, skall rätten till förmåner enligt grekisk lagstiftning innehållas under den tid som föreskrivs i förordningens artikel 69.1 c.

Artikel 10 (12) (13) Tillämpliga regler vid samtidig rätt till familjeförmåner eller familjebidrag för anställda eller egenföretagare

1. a) Rätten till familjeförmåner eller familjebidrag som utges enligt en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken förvärv av rätten till sådana förmåner eller bidrag inte grundas på villkor om försäkring, anställning eller verksamhet som egenföretagare, skall innehållas om för samma period och för samma familjemedlem förmåner utges endast enligt nationell lagstiftning i en annan medlemsstat eller vid tillämpning av förordningens artiklar 73, 74, 77 eller 78 upp till ett belopp motsvarande dessa förmåner

b) Om emellertid förvärvsverksamhet utövas inom den förstnämnda medlemsstatens territorium

i) av den person, som har rätt till familjeförmåner eller av den person till vilken sådana förmåner utbetalas, skall, vad avser förmåner till vilka rätt föreligger antingen direkt enligt en annan medlemsstats nationella lagstiftning eller enligt förordningens artikel 73 eller 74, rätten till familjeförmåner, som utges direkt enligt den nationella lagstiftningen i den andra medlemsstaten eller enligt dessa artiklar, innehållas upp till ett belopp, som motsvarar de familjeförmåner, som gäller enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmen är bosatt. Kostnaden för de förmåner som har utbetalats av den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmen är bosatt skall bäras av den medlemsstaten;

ii) av den person, som har rätt till sådana förmåner eller av den person till vilken sådana förmåner utbetalas, skall, vad avser förmåner till vilka rätt föreligger direkt enligt en annan medlemsstats nationella lagstiftning eller enligt förordningens artikel 77 eller 78, rätten till familjeförmåner eller familjebidrag, som utges direkt enligt den nationella lagstiftningen i denna andra medlemsstat eller enligt dessa artiklar innehållas; i dessa fall har personen i fråga rätt till familjeförmåner eller familjebidrag från den medlemsstat inom vars territorium barnen är bosatta och på denna stats bekostnad och i förekommande fall andra förmåner än familjeförmåner som avses i förordningens artikel 77 eller 78 på bekostnad av den enligt dessa artiklar behöriga staten.

2. Om en anställd som omfattas av en medlemsstats lagstiftning har rätt till familjeförmåner på grund av försäkrings- eller anställningsperioder som tidigare har fullgjorts enligt grekisk lagstiftning skall denna rätt innehållas, om det för samma period och för samma familjemedlem utbetalas familjeförmåner enligt lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten enligt förordningens artiklar 73 och 74, upp till ett belopp som motsvarar dessa förmåner.

3. När familjeförmåner skall utbetalas för samma period och samma familjemedlem av två medlemsstater enligt artiklarna 73 och/eller 74 i förordningen, skall den behöriga institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning de högsta förmånerna utgår betala ut hela förmånsbeloppet och av den andra medlemsstatens behöriga institution få ersättning med hälften av detta belopp dock högst med det belopp som gäller enligt den senare medlemsstatens lagstiftning.

Artikel 10a (8) Tillämpliga regler för anställda eller egenföretagare som i en följd omfattas av lagstiftningen i flera medlemsstater under samma period eller del av period

Om en anställd eller egenföretagare i en följd omfattas av två medlemsstaters lagstiftningar under en period mellan två tidpunkter för utbetalning av familjeförmåner enligt den ena eller båda de berörda medlemsstaternas lagstiftningar, skall följande regler gälla:

a) De familjeförmåner som personen kan göra anspråk på till följd av att han omfattas av lagstiftningen i var och en av dessa stater skall motsvara antalet dagliga förmåner som utbetalas enligt den berörda lagstiftningen. Om lagstiftningen inte innehåller någon bestämmelse om utgivande av dagliga förmåner, skall familjeförmånerna utges i förhållande till den tid enligt vilken personen har varit omfattad av lagstiftningen i var och en av medlemsstaterna och i förhållande till den tidsperiod som bestämts i den berörda lagstiftningen.

b) Om familjeförmåner har utbetalats av en institution under en period då förmånerna skulle ha utbetalats av en annan institution skall avräkning ske mellan dessa institutioner.

c) Om anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en medlemsstat uttrycks i andra enheter än de som används vid beräkning av familjeförmåner enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat som personen också har omfattats av under samma period, skall omräkning, vid tillämpning av a och b ske enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 15.3.

d) Oavsett bestämmelserna i a skall i förhållande mellan de medlemsstater som anges i bilaga 8 till tillämpningsförordningen, den institution som svarar för kostnaderna för familjeförmånerna på grundval av den första anställningen eller första perioden av verksamhet som egenföretagare under den berörda perioden bära dessa kostnader under hela utbetalningsperioden.

Avdelning III Tillämpning av förordningens bestämmelser om bestämmande av tillämplig lagstiftning

Tillämpning av förordningens artiklar 13–17

Artikel 10b (9) Förfarande enligt förordningens artikel 13.2 f

Den dag och de villkor då lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla för en person som avses i förordningens artikel 13.2 f skall fastställas enligt den lagstiftningen. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning blir tillämplig på denna person, skall vända sig till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den förra medlemsstaten, med en begäran om att specificera denna dag.

Artikel 10c (647/2005) Förfarande enligt artikel 13.2 d i förordningen om offentligt anställda personer och personer som behandlas som sådana

För tillämpningen av artikel 13.2 d skall den institution som utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig utfärda ett intyg om att den offentligt anställde personen eller en person som behandlas som sådan omfattas av dess lagstiftning.

Artikel 11 Formaliteter när en anställd sänts ut enligt förordningens artiklar 14.1 och 14 b.1 och när överenskommelser slutits enligt förordningens artikel 17

1. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat, vars lagstiftning skall fortsätta att gälla, skall i följande fall utfärda ett intyg som anger att en anställd skall fortsätta att omfattas av denna lagstiftning fram till ett visst datum:

a) På begäran av den anställde eller dennes arbetsgivare i fall som avses i förordningens artiklar 14.1 och 14 b.1.

b) I fall där förordningens artikel 17 gäller.

2. Det samtycke som föreskrivs för fall som avses i förordningens artiklar 14.1 b och 14 b.1 skall begäras av arbetsgivaren.

Artikel 11a Formaliteter enligt förordningens artiklar 14 a.1 och 14 b.2 och i fall av överenskommelser enligt förordningens artikel 17 då arbete utförs inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket personen normalt är egenföretagare

1. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning skall fortsätta att gälla skall utfärda ett intyg som anger att egenföretagaren skall i följande fall fortsätta att omfattas av denna lagstiftning fram till ett visst datum:

a) På begäran av egenföretagaren i fall som avses i förordningens artiklar 14a.1 och 14 b.2.

b) I fall där förordningens artikel 17 gäller.

2. Det samtycke som föreskrivs för fall som avses i förordningens artiklar 14a.1 b och 14 b.2 skall begäras av egenföretagaren.

Artikel 12 Särskilda bestämmelser om anställdas försäkring enligt det tyska systemet för social trygghet

Om tysk lagstiftning, enligt förordningens artiklar 13.2 a, 14.1, 14.2 eller 14 b.1 eller enligt en överenskommelse som har slutits enligt förordningens artikel 17, gäller för en person som är anställd av ett företag eller en arbetsgivare som inte har sitt säte inom tyskt territorium och om personen inte har någon fast arbetsplats inom tyskt territorium, skall denna lagstiftning gälla som om personen var anställd på sin bosättningsort inom tyskt territorium.

Om den anställde inte är bosatt inom tyskt territorium skall tysk lagstiftning gälla som om han vore anställd på en ort för vilken Allgemeine Ortskrankenkasse Bonn (Lokala allmänna sjukförsäkringskassan Bonn) är behörig.

Artikel 12a (5) Regler som gäller de personer som avses i artikel 14.2 och 14.3, i artikel 14a.2 — 14a.4 och i artikel 14c i förordningen och som normalt är anställda eller egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier (647/2005)

Vid tillämpningen av artikel 14.2 och 14.3, artikel 14a.2 — 14a.4 och artikel 14c i förordningen skall följande regler gälla: (647/2005)

1. a) En person som normalt utför arbete inom två eller flera medlemsstaters territorier eller hos ett företag som har sitt säte inom en medlemsstats territorium och vars verksamhet sträcker sig över två medlemsstaters gemensamma gräns eller som samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium skall anmäla detta till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt.

b) Om lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt inte gäller honom skall den institution som har utsetts av denna medlemsstats behöriga myndighet i sin tur anmäla förhållandet till den institution som har utsetts av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning skall gälla.

1a. Om en person som i enlighet med artikel 14.2 a i förordningen hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som bedriver internationell befordran omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företaget har sitt säte, en filial eller en permanent representation eller där personen är bosatt och har sin huvudsakliga sysselsättning, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten utfärda ett intyg på att han omfattas av dess lagstiftning. (647/2005)

2. a) Om en person, som normalt är anställd eller egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier och som utför en del av sitt arbete inom den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, omfattas av denna medlemsstats lagstiftning enligt förordningens artiklar 14.2 b i eller artikel 14 a.2 första meningen, skall den institution som har utsetts av denna medlemsstats behöriga myndighet utfärda ett intyg som anger att han omfattas av dess lagstiftning och sända en kopia av det till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje annan medlemsstat

i) inom vars territorium personen utför en del av sitt arbete och/eller,

ii) om han är anställd, inom vars territorium det företag eller den arbetsgivare, hos vilken han är anställd, har sitt säte eller är bosatt.

b) Den sistnämnda institutionen skall, när det behövs, till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning skall tillämpas, sända den information som är nödvändig för att fastställa de avgifter som arbetsgivaren eller arbetsgivarna och/eller personen är skyldiga att betala enligt denna lagstiftning.

3. a) Om en person, som är anställd inom en medlemsstats territorium hos ett företag som har sitt säte inom en annan medlemsstats territorium och vars verksamhet sträcker sig över dessa staters gemensamma gräns eller som är egenföretagare med ett sådant företag, enligt förordningens artikel 14.3 eller 14 a.3 omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget har sitt säte, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten utfärda ett intyg som anger att personen omfattas av dess lagstiftning och sända en kopia av det till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje annan medlemsstat

i) inom vars territorium personen är anställd eller egenföretagare,

ii) inom vars territorium personen är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

4. a) Om en anställd, som inte är bosatt inom något av de medlemsstaters territorier inom vilka han utför arbete, enligt förordningens artikel 14.2 b ii, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget eller den person som sysselsätter honom har sitt säte eller är bosatt, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten lämna den anställde ett intyg som anger att han omfattas av den lagstiftning och sända en kopia av det till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje annan medlemsstat

i) inom vars territorium den anställde utför en del av sitt arbete,

ii) inom vars territorium den anställde är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

5. a) Om en person, som normalt är egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier men som inte utför någon del av sitt arbete inom den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt, enligt förordningens artikel 14 a.2, andra meningen, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han utför sitt huvudsakliga arbete, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt utan dröjsmål underrätta den institution som har utsetts av de behöriga myndigheterna i de andra berörda medlemsstaterna.

b) Medlemsstaternas behöriga myndigheter eller de institutioner som har utsetts av dessa behöriga myndigheter skall efter överenskommelse och med beaktande av bestämmelserna i d och i förekommande fall bestämmelserna i förordningens artikel 14 a.4, bestämma vilken lagstiftning som skall gälla för personen i fråga, inom en period av högst sex månader från den dag då en av de berörda institutionerna underrättas om personens situation.

c) Den institution som tillämpar den lagstiftning som har bestämts som tillämplig för personen i fråga skall lämna honom ett intyg som anger att han omfattas av denna lagstiftning och sända en kopia av det till de övriga berörda institutionerna.

d) Vid bestämmande av personens huvudsakliga arbete enligt förordningens artikel 14 a.2 tredje meningen skall först och främst den ort beaktas på vilken de fasta och permanenta lokalerna finns i vilka personen utför sitt arbete. Om sådana saknas skall sådana kriterier beaktas som arbetets normala beskaffenhet eller varaktighet, antalet tjänster som tillhandahålls och den inkomst som arbetet ger.

e) De berörda institutionerna skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att bestämma både personens huvudsakliga arbete och de avgifter som skall betalas enligt den lagstiftning som har bestämts som tillämplig på honom.

6. a) Om den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning skulle gälla enligt förordningens artikel 14 a.2 eller 14 a.3, beslutar att bestämmelserna i nämnda artikels punkt 4 skall gälla för personen i fråga, skall den, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i 5 ovan och i synnerhet 5 b, underrätta de behöriga myndigheterna i de övriga berörda medlemsstaterna eller de institutioner som har utsetts av dessa myndigheter om detta. Den lagstiftning som skall gälla personen skall, när det behövs, bestämmas genom en överenskommelse.

b) Den information som avses i 2 b ovan skall av de andra berörda institutionerna sändas till de institutioner som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning har fastställts vara tillämplig.

7. a) Om en person, som är anställd inom en medlemsstats territorium samtidigt som han är egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium, enligt förordningens artikel 14c a omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är anställd skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten lämna den anställde ett intyg som anger att han omfattas av dess lagstiftning och sända en kopia av det till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje annan medlemsstat

i) inom vars territorium personen är egenföretagare,

ii) inom vars territorium personen är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

8. Om en person, som samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium, enligt bestämmelserna i förordningens artikel 14c omfattas av två medlemsstaters lagstiftning, gäller bestämmelserna i punkterna 1-4 för anställningen och bestämmelserna i punkterna 1, 2, 3, 5 och 6 för verksamheten som egenföretagare.

De institutioner som har utsetts av de behöriga myndigheterna i de två medlemsstater, vars lagstiftning skall gälla, underrättar varandra ömsesidigt om detta.

Artikel 12b (1606/98) Tillämpliga regler i fråga om personer som avses i artiklarna 14e och 14f i förordningen

Bestämmelserna i artikel 12a.1, 12a.2, 12a.3, och 12a.4 skall tillämpas analogt på de personer som omfattas av artikel 14e eller 14f i förordningen. I de fall som omfattas av artikel 14f i förordningen skall den institution som har utsetts av de behöriga myndigheterna i de medlemsstater vars lagstiftning har bedömts som tillämplig informera varandra i enlighet därmed.

Artikel 13 Utövande av rätten att välja för personer anställda vid beskickningar och konsulat

1. Den rätt att välja som avses i förordningens artikel 16.2 måste första gången utövas inom tre månader från den dag då personen anställdes på beskickningen eller konsulatet eller då han blev privattjänare hos tjänstemän vid en sådan beskickning eller sådant konsulat. Valet skall ha verkan från och med den dag då anställningen börjar.

Om personen i fråga på nytt utövar sin rätt att välja vid ett kalenderårs utgång skall valet ha verkan från och med det följande kalenderårets första dag.

2. Den person som utövar sin rätt att välja skall anmäla detta till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning han har valt att omfattas av och samtidigt underrätta sin arbetsgivare om detta. Denna institution skall, om det behövs, vidarebefordra denna information till alla andra institutioner i samma medlemsstat enligt de föreskrifter som har utfärdats av denna medlemsstats behöriga myndighet.

3. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning personen i fråga har valt att omfattas av skall lämna honom ett intyg som anger att han omfattas av denna medlemsstats lagstiftning under den tid som han är anställd på beskickningen eller konsulatet eller som privattjänare hos tjänstemän vid en sådan beskickning eller ett sådant konsulat.

4. Om personen i fråga har valt att omfattas av tysk lagstiftning skall bestämmelserna i denne lagstiftning gälla som om han vore anställd på den plats där den tyska regeringen har sitt säte. Den behöriga myndigheten skall utse den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen.

Artikel 14 Utövande av rätten att välja för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal

1. Den rätt att välja som avses i förordningens artikel 16.3 måste utövas när anställningsavtalet träffas. Den myndighet som har rätt att sluta sådana avtal skall informera den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde har valt att omfattas av. Denna institution skall, om det behövs, vidarebefordra sådan information till alla andra institutioner i samma medlemsstat.

2. Den institution, som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning medlemmen av hjälppersonalen har valt att omfattas av, skall lämna honom ett intyg som anger att han omfattas av denna medlemsstats lagstiftning under den tid som han är anställd av Europeiska gemenskaperna som medlem av hjälppersonalen.

3. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall, när det behövs, utse behöriga institutioner för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal.

4. Om en medlem av hjälppersonalen, som är anställd inom en annan medlemsstats territorium än Tyskland, har valt att omfattas av tysk lagstiftning skall bestämmelserna i denna lagstiftning tillämpas som om medlemmen av hjälppersonalen vore anställd på den ort där den tyska regeringen har sitt säte. Den behöriga myndigheten skall utse den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen.

Avdelning IV Tillämpning av förordningens särskilda bestämmelser för olika slag av förmåner

Kapitel 1 Allmänna regler om sammanläggning av perioder

Artikel 15 (A) (5) (11)

1. I de fall som avses i förordningens artiklar 18.1, 38, 45.1, 45.2 och 45.3, 64, 67.1 och 67.2 skall perioder läggas samman enligt följande regler:

a) Till försäkrings- eller bosättningsperioder, som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning, skall läggas försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt varje annan medlemsstats lagstiftning i den utsträckning som det behövs som komplement till de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den första medlemsstatens lagstiftning för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, under förutsättning att dessa försäkrings- eller bosättningsperioder inte sammanfaller. Om förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) skall utges av två eller flera medlemsstaters institutioner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2, skall var och en av de berörda institutionerna göra en separat sammanläggning genom att beakta alla försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts av den anställde eller egenföretagaren enligt alla medlemsstaters lagstiftningar som han har omfattats av, om något annat inte följer av bestämmelserna i förordningens artikel 45.2, 45.3 och förordningens artikel 47.1a. Trots detta skall, i de fall som avses i artiklarna 14c b eller 14f i förordningen, de ovan nämnda institutionerna också vid beviljande av förmåner beakta de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt ett system för obligatorisk försäkring enligt lagstiftningen i de ifrågavarande medlemsstaterna och som överlappar varandra. (1606/98)

b) Om en försäkrings- eller bosättningsperiod som har fullgjorts enligt ett system för obligatorisk försäkring enligt en medlemsstats lagstiftning sammanfaller med en försäkringsperiod enligt ett system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring enligt en annan medlemsstats lagstiftning, skall endast den period som har fullgjorts enligt systemet för obligatorisk försäkring beaktas.

c) Om en försäkrings- eller bosättningsperiod annan än en period som likställs med en sådan, har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning och sammanfaller med en period som likställs med en försäkrings- eller bosättningsperiod enligt en annan medlemsstats lagstiftning, skall endast den förstnämnda perioden beaktas.

d) Varje period som betraktas som likställd enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning skall endast beaktas av institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den försäkrade personen senast var obligatoriskt försäkrad före den nämnda perioden. Om den försäkrade personen inte har varit obligatoriskt försäkrad enligt en medlemsstats lagstiftning före den nämnda perioden skall perioden beaktas av institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning han första gången efter den nämnda perioden var obligatoriskt försäkrad.

e) Om det inte är möjligt att exakt fastställa den tidsperiod inom vilken vissa försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning skall dessa perioder inte anses sammanfalla med försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, och de skall, om det kan vara till fördel, beaktas.

f) Om vissa försäkrings- eller bosättningsperioder enligt en medlemsstats lagstiftning endast beaktas om de har fullgjorts inom en viss tidsfrist, skall institutionen som tillämpar denna lagstiftning

i) beakta endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder enligt en annan medlemsstats lagstiftning som har fullgjorts inom denna tidsfrist, eller

ii) förlänga denna tidsfrist med försäkrings- eller bosättningsperioder som helt eller delvis har fullgjorts inom den nämnda fristen enligt en annan medlemsstats lagstiftning, om de berörda försäkringseller bosättningsperioderna enligt den andra medlemsstatens lagstiftning endast leder till förskjutning av den frist inom vilken försäkrings- eller bosättningsperioderna måste vara fullgjorda.

2. Försäkrings- eller bosättningsperioder, som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning för vilken förordningen inte gäller men som beaktas enligt en annan lagstiftning i denna medlemsstat för vilken förordningen gäller, skall godtas som försäkrings- eller bosättningsperioder och beaktas i sammanläggningssyfte.

3. Om försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning uttrycks i andra enheter än dem som används i en annan medlemsstats lagstiftning, skall den omvandling som behövs för sammanläggning genomföras enligt följande regler:

a) Om personen i fråga är en anställd som har omfattats av ett system med sexdagarsvecka eller om han är egenföretagare

i) skall en dag motsvara åtta timmar och omvänt,

ii) skall sex dagar motsvara en vecka och omvänt,

iii) skall 26 dagar motsvara en månad och omvänt,

iv) skall tre månader, 13 veckor eller 78 dagar motsvara ett kvartal och omvänt,

v) skall, vid omvandlingen av veckor till månader och omvänt, veckorna och månaderna omvandlas till dagar,

vi) skall tillämpningen av föregående regler inte leda till att det totala antalet försäkringsperioder som har fullgjorts under ett kalenderår sammanlagt överstiger 312 dagar, 52 veckor, 12 månader eller fyra kvartal.

b) Om personen i fråga är en anställd som har omfattats av ett system med femdagarsvecka

i) skall en dag motsvara nio timmar och omvänt,

ii) skall fem dagar motsvara en vecka och omvänt,

iii) skall 22 dagar motsvara en månad och omvänt,

iv) skall tre månader, 13 veckor eller 66 dagar motsvara ett kvartal och omvänt,

v) skall, vid omvandlingen av veckor till månader och omvänt, veckorna och månaderna omvandlas till dagar,

vi) skall tillämpningen av föregående regler inte leda till att det totala antalet försäkringsperioder som har fullgjorts under ett kalenderår sammanlagt överstiger 264 dagar, 52 veckor, 12 månader eller fyra kvartal.

c) Om personen i fråga är en anställd som har omfattats av ett system som tillämpar sjudagarsvecka

i) skall en dag motsvara sex timmar och omvänt,

ii) skall sju dagar motsvara en vecka och omvänt,

iii) skall 30 dagar motsvara en månad och omvänt,

iv) skall tre månader eller tretton veckor eller 90 dagar motsvara ett kvartal och omvänt,

v) skall vid omräkning av veckor till månader och omvänt, veckorna och månaderna omräknas till dagar,

vi) skall tillämpningen av föregående regler inte leda till att det totala antalet försäkringsperioder under ett kalenderår sammanlagt överstiger 360 dagar, 52 veckor, tolv månader eller fyra kvartal.

Om en medlemsstats lagstiftning uttrycker försäkringsperioder i månader anses de dagar, som enligt omräkningsreglerna i detta stycke motsvarar en bråkdel av en månad, som en hel månad.

Kapitel 2 Sjukdom och moderskap

Tillämpning av förordningens artikel 18

Artikel 16 Styrkande av försäkringsperioder

1. För att göra sin rätt enligt bestämmelserna i förordningens artikel 18 gällande skall en anställd eller egenföretagare till den behöriga institutionen lämna in ett intyg som anger de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som han senast var omfattad av.

2. Detta intyg skall utfärdas på den anställdes eller egenföretagarens begäran av institutionen eller institutionerna i den medlemsstat vars lagstiftning han senast var omfattad av. Om han inte lämnar in detta intyg skall den behöriga institutionen vända sig till den eller de berörda institutionerna för att få intyget.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 gäller också, om försäkringsperioder som tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning behöver beaktas för att villkoren i den behöriga statens lagstiftning skall uppfyllas.

Tillämpning av förordningens artikel 19

Artikel 17 (14) Vårdförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 19 skall en anställd eller egenföretagare registrera sig och sina familjemedlemmar hos institutionen på sin bosättningsort genom att lämna in ett intyg som visar att han och hans familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner. Detta intyg utfärdas av den behöriga institutionen, i förekommande fall på grundval av information från arbetsgivaren. Om den anställde eller egenföretagaren eller hans familjemedlemmar inte lämnar in detta intyg skall institutionen på bosättningsorten vända sig till de behöriga institutionerna för att få intyget.

2. Detta intyg skall gälla tills institutionen på bosättningsorten får meddelande om att det inte längre är giltigt. När detta intyg utfärdas av en tysk, fransk, italiensk eller portugisisk institution skall det dock endast gälla under ett år efter utfärdandedatum och skall förnyas varje år.

3. Om personen i fråga är säsongsarbetare skall det intyg som avses i punkt 1 gälla under säsongsarbetets hela beräknade varaktighet såvida den behöriga institutionen inte under tiden meddelar institutionen på bosättningsorten om att det inte längre är giltigt.

4. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta den behöriga institutionen om varje anmälan som har gjorts enligt bestämmelserna i punkt 1.

5. Vid varje ansökan om vårdförmåner skall personen i fråga lämna in de handlingar som behövs för att vårdförmåner skall kunna beviljas enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt.

6. Punkten har utgått genom förordning EPRF 631/2004.

7. Punkten har utgått genom förordning EPRF 631/2004.

8. Den anställde eller egenföretagaren eller hans familjemedlemmar skall underrätta institutionen på bosättningsorten om varje förändring i deras situation som kan påverka rätten till vårdförmåner, i synnerhet varje upphörande eller byte av anställning eller byte av verksamhet som egenföretagare för personen i fråga eller varje byte av bosättningseller vistelseort av honom eller hans familjemedlemmar. På samma sätt skall den behöriga institutionen underrätta institutionen på bosättningsorten om den anställde eller egenföretagaren upphör att vara försäkrad eller upphör att ha rätt till vårdförmåner. Institutionen på bosättningsorten kan när som helst begära att den behöriga institutionen lämnar all information om den anställdes eller egenföretagarens försäkring eller om hans rätt till vårdförmåner.

9. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Artikel 18 Kontantförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få kontantförmåner enligt förordningens artikel 19.1 b skall en anställd eller egenföretagare inom tre dagar efter det att arbetsoförmågan inträffade anmäla sig hos institutionen på bosättningsorten genom att lämna in ett meddelande om att han har slutat arbeta eller, om det föreskrivs i den lagstiftning som tillämpas av den behöriga institutionen eller institutionen på bosättningsorten, ett intyg om arbetsoförmåga som har utfärdats av den behandlande läkaren.

2. Om de behandlande läkarna i bosättningslandet inte utfärdar intyg om arbetsoförmåga skall personen anmäla sig direkt till institutionen på bosättningsorten inom den tidsfrist som anges i den lagstiftning som denna tillämpar.

Denna institution skall omedelbart se till att arbetsoförmågan medicinskt bekräftas och att det intyg som avses i punkt 1 utfärdas. Intyget skall ange oförmågans beräknade varaktighet och skall utan dröjsmål översändas till den behöriga institutionen.

3. I fall där punkt 2 inte gäller skall institutionen på bosättningsorten snarast möjligt, och i varje fall inom tre dagar från den dag då personen gjorde anmälan, se till att han undersöks av en läkare som om han vore försäkrad hos denna institution. Den undersökande läkarens intyg skall särskilt ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet och skall översändas till den behöriga institutionen av institutionen på bosättningsorten inom tre dagar från den dag då undersökningen gjordes.

4. Institutionen på bosättningsorten skall sedan vidta alla nödvändiga administrativa kontroller eller läkarundersökningar av personen som om han vore försäkrad hos denna institution. Så snart som den konstaterar att personen är i stånd att återuppta sitt arbete skall den utan dröjsmål underrätta honom och den behöriga institutionen om detta och ange den dag då arbetsoförmågan har upphört. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 6 skall underrättelsen till personen anses som ett beslut som har fattats av den behöriga institutionen.

5. Den behöriga institutionen behåller under alla omständigheter rätten att låta personen undersökas av den läkare som institutionen själv har valt.

6. Om den behöriga institutionen beslutar att innehålla kontantförmåner på grund av att personen inte har fullgjort de formaliteter som fastställts i bosättningslandets lagstiftning eller om den konstaterar att personen kan återuppta sitt arbete, skall den underrätta personen om sitt beslut och samtidigt översända en kopia av detta beslut till institutionen på bosättningsorten.

7. När personen återupptar sitt arbete skall han underrätta den behöriga institutionen om detta, om en sådan underrättelse krävs enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

8. Den behöriga institutionen skall betala ut kontantförmåner på lämpligt sätt, exempelvis med internationella postanvisningar, och skall underrätta institutionen på bosättningsorten och personen om detta. Om kontantförmåner betalas ut av institutionen på bosättningsorten för den behöriga institutionens räkning skall den sistnämnda institutionen informera personen om hans rättigheter och underrätta institutionen på bosättningsorten om kontantförmånernas belopp, tidpunkterna för utbetalning och den längsta tid under vilken de kan utges enligt den behöriga statens lagstiftning.

9. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Tillämpning av förordningens artikel 20

Artikel 19 Särskilda bestämmelser för gränsarbetare och deras familjemedlemmar

För gränsarbetare eller deras familjemedlemmar kan läkemedel, bandage, glasögon och mindre hjälpmedel utges och laboratorieanalyser och tester utföras endast inom den medlemsstats territorium inom vilket de har ordinerats enligt bestämmelserna i denna medlemsstats lagstiftning, utom i fall då den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar eller en överenskommelse som har träffats mellan de berörda medlemsstaterna eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter innehåller förmånligare regler.

Tillämpning av förordningens artikel 21.2 andra stycket

Artikel 19a (15) Vårdförmåner vid vistelse i den behöriga medlemsstaten – Familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat än den anställde eller egenföretagaren

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 21 skall familjemedlemmarna för institutionen på vistelseorten förete ett intyg som styrker att de har rätt till dessa förmåner. Detta intyg som utfärdas av institutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort, om möjligt innan de lämnar den medlemsstat där de är bosatta, skall i förekommande fall särskilt ange den längsta period under vilken vårdförmånerna får utges enligt lagstiftningen i denna medlemsstat. Om familjemedlemmarna inte visar upp detta intyg skall institutionen på vistelseorten vända sig till institutionen på bosättningsorten för att erhålla det.

2. Tillämpningsförordningens artikel 17.9 skall tillämpas på motsvarande sätt. (631/2004)

Tillämpning av förordningens artikel 22

Artikel 20 har upphävts genom förordning EPRF 631/2004.

Artikel 21 (631/2004) Vårdförmåner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 22.1 a i skall en anställd eller egenföretagare till vårdgivaren lämna in en handling utfärdad av den behöriga institutionen som styrker att han har rätt till vårdförmåner. Denna handling skall utformas i enlighet med artikel 2. Om den berörda personen inte kan uppvisa denna handling skall han vända sig till institutionen på vistelseorten, som från den behöriga institutionen skall begära ett intyg som styrker att personen i fråga har rätt till vårdförmåner.

En handling som utfärdats av den behöriga institutionen och som styrker rätten till vårdförmåner i enlighet med förordningens artikel 22.1 a i skall i varje enskilt fall ha samma verkan inför vårdgivaren som ett nationellt dokument som styrker rättigheterna för personer som är försäkrade vid institutionen på vistelseorten.

2. Tillämpningsförordningens artikel 17.9 skall tillämpas på motsvarande sätt.

Artikel 22 Vårdförmåner för anställda eller egenföretagare som flyttar eller som återvänder till bosättningslandet och för anställda eller egenföretagare som har fått tillstånd att resa till en annan medlemsstat för läkarvård

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 22.1 b i skall en anställd eller egenföretagare till institutionen på bosättningsorten lämna in ett intyg som styrker att han har rätt att fortsätta att få dessa förmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen skall, när det behövs, särskilt innehålla uppgift om den längsta period under vilken dessa förmåner får fortsätta att utges enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning. Detta intyg kan på begäran av personen utfärdas efter hans avresa om det på grund av force majeure inte kan utfärdas dessförinnan.

2. Tillämpningsförordningens artikel 17.9 skall tillämpas på motsvarande sätt. (631/2004)

3. Punkt 1 och 2 gäller också vårdförmåner i fall som avses i förordningens artikel 22.1 c i.

Artikel 23 Vårdförmåner för familjemedlemmar

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 21 eller 22 skall, i förekommande fall, gälla även vid beviljande av vårdförmåner till familjemedlemmar enligt förordningens artikel 22.3.

I sådana fall som avses i artikel 22.3 andra stycket i förordningen, skall dock institutionen på bosättningsorten och lagstiftningen i familjemedlemmarnas bosättningsland betraktas som behörig institution respektive den behöriga statens lagstiftning vid tillämpningen av artikel 17.9 samt artiklarna 21 och 22 i tillämpningsförordningen. (631/2004)

Artikel 24 Kontantförmåner för anställda och egenföretagare vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 18 skall gälla också kontanförmåner enligt förordningens artikel 22.1 a ii. Utan att det påverkar skyldigheten att lämna intyg om arbetsoförmåga skall dock en anställd eller egenföretagare, som vistas inom en medlemsstats territorium utan att vara förvärvsverksam där, inte vara skyldig att lämna in sådant meddelande om att han har slutat arbeta som avses i tillämpningsförordningens artikel 18.1.

Tillämpning av förordningens artikel 23.3

Artikel 25 Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av kontantförmåner

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 23.3 skall en anställd eller egenföretagare till den behöriga institutionen lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket denna institution finns.

2. Detta intyg skall utfärdas av institutionen på den ort där familjemedlemmarna är bosatta.

Det skall gälla i 12 månader från den dag då det utfärdades. Det kan förnyas och i ett sådant fall skall det gälla från den dag då det förnyades.

Personen i fråga skall omedelbart underrätta den behöriga institutionen om varje händelse som föranleder en ändring av intyget. En sådan ändring skall gälla från den dag då händelsen inträffade.

3. I stället för det intyg som föreskrivs i punkt 1 kan den behöriga institutionen kräva att personen visar upp aktuella folkbokföringshandlingar om familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket institutionen finns.

Tillämpning av förordningens artikel 25.1

Artikel 26 Förmåner för arbetslösa personer som reser till en annan medlemsstat än den behöriga staten för att söka arbete där

1. För att få vårdförmåner enligt artikel 25.1 a och artikel 25.1a i förordningen skall en arbetslös person eller dennes medföljande familjemedlem till vårdgivaren lämna en handling utfärdad av den behöriga institutionen som styrker att han har rätt till vårdförmåner. Denna handling skall utformas i enlighet med bestämmelserna i artikel 2. Om den berörda personen inte kan uppvisa denna handling skall han vända sig till institutionen på vistelseorten, som från den behöriga institutionen skall begära ett intyg som styrker att personen i fråga har rätt till vårdförmåner.

En handling som utfärdats av den behöriga institutionen och som styrker rätten till vårdförmåner i enlighet med artikel 25.1 a i förordningen skall i varje enskilt fall ha samma verkan inför vårdgivaren som ett nationellt dokument som styrker rättigheterna för personer som är försäkrade vid institutionen på den ort dit den arbetslöse begett sig.

(631/2004)

1a. För att få kontantförmåner enligt artikel 25.1 b i förordningen för sig själv och för sina familjemedlemmar skall en arbetslös person till försäkringsinstitutionen på den ort som han har rest till lämna ett intyg, som han före avresan skall ha begärt från den behöriga försäkringsinstitutionen. Om den arbetslöse inte lämnar in detta intyg skall institutionen på den ort som han har rest till skaffa det från den behöriga institutionen. Detta intyg skall styrka rätten till sådana förmåner enligt villkoren i artikel 69.1 a i förordningen, specificera hur länge denna rätt gäller med beaktande av bestämmelserna i artikel 69.1 c i förordningen, samt ange beloppet av de kontanta sjukförsäkringsförmåner som, i förekommande fall, skall utges vid arbetsoförmåga eller sjukhusvistelse under den ovannämnda perioden. (631/2004)

2. Arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen på den ort till vilken den arbetslösa personen har rest skall på en kopia av det intyg, som avses i tillämpningsförordningens artikel 83 och som skall sändas till sjukförsäkringsinstitutionen på samma ort, intyga att de villkor som föreskrivs i förordningens artikel 69.1 b är uppfyllda, ange den dag från vilken de är uppfyllda samt den dag från vilken den arbetslösa personen får förmåner från arbetslöshetsförsäkringen på den behöriga institutionens bekostnad.

Detta intyg skall gälla under den period som föreskrivs i förordningens artikel 69.1 c så länge villkoren är uppfyllda. Om villkoren inte längre är uppfyllda, skall arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen på den ort till vilken den arbetslösa personen har rest, inom tre dagar underrätta sjukförsäkringsinstitutionen om detta.

3. Tillämpningsförordningens artikel 17.9 skall tillämpas på motsvarande sätt. (631/2004)

4. För att få de kontantförmåner som den behöriga statens lagstiftning berättigar till skall den arbetslösa personen inom tre dagar till sjukförsäkringsinstitutionen på den ort till vilken han har rest sända ett intyg om arbetsoförmåga utfärdat av den behandlande läkaren. Han skall också ange den dag till vilken han har fått arbetslöshetsförmåner och sin adress i det land där han vistas.

5. Sjukförsäkringsinstitutionen på den ort som den arbetslösa personen har rest till skall inom tre dagar underrätta den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen och den behöriga arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen samt den institution hos vilken den arbetslösa personen är anmäld som arbetssökande om den dag då arbetsoförmågan började respektive slutade.

6. I de fall som avses i förordningens artikel 25.4 skall sjukförsäkringsinstitutionen på den ort som den arbetslösa personen har rest till underrätta den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen och den behöriga arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen om att den anser att villkoren för förlängning av den period under vilken kontant- och vårdförmåner får utges är uppfyllda och ange de skäl på vilka den grundar sin uppfattning samt till den underrättelse som den sänder till den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen foga en detaljerad rapport om patientens tillstånd från den undersökande läkaren med uppgift om den sannolika period under vilken förutsättningar att tillämpa förordningens artikel 25.4 kommer att finnas. Den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen skall sedan fatta sitt beslut i frågan om förlängning av den period under vilken förmåner får utges till den sjuka arbetslösa personen.

7. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 18.2, 18.3, 18.4, 18.5, 18.6, 18.8 och 18.9 skall gälla även dessa fall.

Tillämpning av förordningens artikel 25.3

Artikel 27 Vårförmåner för familjemedlemmar till en arbetslös person som är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17 skall gälla också vårdförmåner för familjemedlemmar till en arbetslös person som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens. När familjemedlemmar till en arbetslös person registreras som mottagare av förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 69.1, skall det intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 26.1 visas upp. Detta intyg skall gälla under den tid under vilken förmåner får utges enligt förordningens artikel 69.1.

Tillämpning av förordningens artikel 26

Artikel 28 Vårförmåner för pensionssökande och deras familjemedlemmar

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 26.1 inom den medlemsstats territorium inom vilket den sökande är bosatt skall han och hans familjemedlemmar registrera sig hos institutionen på bosättningsorten genom att lämna in ett intyg som visar att han själv och hans familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Detta intyg skall utfärdas av institutionen i den andra medlemsstat som svarar för vårdförmånerna.

2. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta den institution som har utfärdat intyget om varje anmälan som har gjorts enligt punkt 1 ovan.

Tillämpning av förordningens artikel 28 och 28a

Artikel 29 Vårdförmåner för pensionärer och deras familjemedlemmar som inte är bosatta i den medlemsstat enligt vars lagstiftning de får pension och har rätt till förmåner

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 28.1 och 28a inom den medlemsstats territorium inom vilket pensionären är bosatt skall han och hans familjemedlemmar som är bosatta i samma medlemsstat registrera sig hos institutionen på bosättningsorten genom att lämna in ett intyg som anger att han själv och hans familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner enligt den lagstiftning eller en av de lagstiftningar enligt vilka en pension betalas ut. (1223/98)

2. Detta intyg skall på pensionärens begäran utfärdas av den institution eller en av de institutioner som svarar för pensionen eller, i förekommande fall, av den institution som har bemyndigats att besluta om rätten till vårdförmåner så snart som pensionären uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner. Om pensionären inte lämnar in intyget skall institutionen på bosättningsorten skaffa det från den institution eller de institutioner som svarar för pensionen eller, i förekommande fall, från den institution som har bemyndigats att utfärda sådant intyg. Medan institutionen väntar på detta intyg kan den registrera pensionären och hans familjemedlemmar som är bosatta i samma medlemsstat provisoriskt på grundval av de handlingar som den har godkänt. Denna registrering skall vara bindande för institutionen med ansvar för bekostandet av vårdförmåner endast om den institutionen har utfärdat det intyg som föreskrivs i punkt 1. (1223/98)

3. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta institutionen som har utfärdat det intyg som föreskrivs i punkt 1 om varje registrering som har gjorts enligt bestämmelserna i nämnda punkt.

4. När en ansökan om vårdförmåner görs skall det för institutionen på bosättningsorten styrkas, med ett kvitto eller en postanvisningstalong från den senaste utbetalningen, att rätten till pension fortfarande föreligger.

5. Pensionären eller hans familjemedlemmar som är bosatta i samma medlemsstat skall underrätta institutionen på bosättningsorten om varje ändring i deras situation som kan påverka deras rätt till vårdförmåner, i synnerhet innehållande eller indragning av pensionen och varje byte av bosättning. De institutioner som har ansvar för pensionen skall också underrätta institutionen på pensionärens bosättningsort om varje sådan förändring. (1223/98)

6. Administrativa kommissionen skall, i den utsträckning som behövs, fastställa närmare regler för att bestämma vilken institution som skall betala kostnaden för de vårdförmåner som avses i förordningens artikel 28.2 b.

Tillämpning av förordningens artikel 29

Artikel 30 (14) Vårdförmåner för familjemedlemmar som är bosatta utanför den behöriga medlemsstaten i en annan medlemsstat än den stat i vilken pensionären är bosatt (1223/98)

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 29.1 inom den medlemsstats territorium inom vilket de är bosatta skall familjemedlemmarna registrera sig hos institutionen på den ort där de är bosatta genom att lämna in de handlingar som föreskrivs i den lagstiftning som denna institution tillämpar för utgivande av sådana förmåner till en pensionärs familjemedlemmar samt ett intyg om att pensionären har rätt till vårdförmåner för sig själv och sina familjemedlemmar. Detta intyg, som skall utfärdas av institutionen eller av en av de institutioner som ansvarar för utbetalning av pensionen, eller, i förekommande fall, av den institution som har behörighet att fatta beslut om rätt till vårdförmåner, skall vara giltigt så länge som institutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort inte har mottagit någon anmälan om att det har upphört att gälla. Om familjemedlemmarna inte lämnar in intyget, skall institutionen på bosättningsorten, för att få intyget, vända sig till den institution eller de institutioner som ansvarar för utbetalning av pensionen eller, i förekommande fall, till den institution som har sådan behörighet. När detta intyg utfärdas av en tysk, fransk, italiensk eller portugisisk institution skall det dock endast gälla under ett år efter utfärdandedatum och skall förnyas varje år. (1223/98)

2. När familjemedlemmarna ansöker om vårdförmåner skall de till institutionen på den ort där de är bosatta lämna in det intyg som avses i punkt 1 ovan, om den lagstiftning som denna institution tillämpar föreskriver att en sådan ansökan måste åtföljas av bevis om rätt till pension.

3. Den institution som har utfärdat det intyg som avses i 1 skall underrätta institutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort om att pensionen hålls inne eller dras in. Institutionen på familjemedemmarnas bosättningsort får när som helst av den institution som har utfärdat intyget begära samtliga upplysningar om rätten till vårdförmåner. (1223/98)

4. Familjemedlemmarna skall underrätta institutionen på sin bosättningsort om varje ändring i deras situation som kan påverka deras rätt till vårdförmåner, särskilt varje byte av bosättning.

5. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta den institution som har utfärdat det intyg som avses i 1 om all registrering som institutionen har utfört, i enlighet med bestämmelserna i 30.1. (1223/98)

Tillämpning av förordningens artikel 31

Artikel 31 (631/2004) Vårdförmåner för pensionärer och deras familjemedlemmar vid vistelse i en annan medlemsstat än den stat där de är bosatta

1. För att erhålla vårdförmåner enligt artikel 31 i förordningen skall en pensionärstagare till vårdgivaren lämna en handling utfärdad av institutionen på bosättningsorten som styrker att han har rätt till vårdförmåner. Denna handling skall utformas i enlighet med artikel 2. Om den berörda personen inte kan uppvisa denna handling skall han vända sig till institutionen på vistelseorten, som från institutionen på bosättningsorten skall begära ett intyg som styrker att personen i fråga har rätt till vårdförmåner.

En handling som utfärdats av den behöriga institutionen och som styrker rätten till vårdförmåner i enlighet med artikel 31 i förordningen skall i varje enskilt fall ha samma verkan inför vårdgivaren som en nationell handling som styrker rättigheterna för personer som är försäkrade vid institutionen på vistelseorten.

2. Tillämpningsförordningens artikel 17.9 skall tillämpas på motsvarande sätt.

3. Punkterna 1 och 2 skall också tillämpas på beviljandet av vårdförmåner för de familjemedlemmar som omfattas av artikel 31 i förordningen. Om familjemedlemmarna är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än i den där pensionären är bosatt, skall den handling som avses i punkt 1 utfärdas av institutionen på den ort där de är bosatta.

Tillämpning av förordningens artikel 35.1

Artikel 32 Institutioner till vilka arbetare i gruvor och liknande företag och deras familjemedlemmar kan vända sig under vistelse eller bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. I de fall som avses i förordningens artikel 35.1 och då de förmåner, som utges i vistelse- eller bosättningslandet enligt det försäkringssystem för sjukdom eller moderskap som gäller för arbetare inom stålindustrin, är likvärdiga med dem som utges enligt det särskilda systemet för arbetare i gruvor och liknande företag, får arbetare i den sistnämnda kategorin och deras familjemedlemmar vända sig till den närmaste institutionen inom den medlemsstats territorium inom vilket de vistas eller är bosatta och som är förtecknad i tillämpningsförordningens bilaga 3, även om denna är en institution för tillämpning av det system som gäller för arbetare inom stålindustrin. Denna institution skall då utge dessa förmåner.

2. Om de förmåner som utges enligt det särskilda systemet för arbetare i gruvor och liknande företag är förmånligare, kan sådana arbetare eller deras familjemedlemmar vända sig antingen till den institution som svarar för tillämpningen av detta system eller till den närmaste institution som tillämpar systemet för arbetare inom stålindustrin inom den medlemsstats territorium inom vilket de vistas eller är bosatta. I det senare fallet skall institutionen i fråga upplysa personen om att han, genom att ansöka hos den institution som ansvarar för tillämpningen av det ovannämnda särskilda systemet, får förmånligare förmåner samt även informera honom om denna institutions namn och adress.

Tillämpning av förordningens artikel 35.2

Artikel 32a har utgått genom förordning EPRF 647/2005.

Tillämpning av förordningens artikel 35.4

Artikel 33 Beaktande av den period under vilken förmåner redan har utgetts av institutioner i en annan medlemsstat

Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 35.4 kan den institution i en medlemsstat, som skall utge förmåner, begära upplysningar från institutioner i en annan medlemsstat om den period under vilken den senare institutionen redan har utgett förmåner för samma fall av sjukdom eller moderskap.

Återbetalning från den behöriga institutionen i en medlemsstat av utgifter under en persons vistelse i en annan medlemsstat

Artikel 34 (12)

1. Om det under en anställds eller en egenföretagares vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten inte är möjligt att fullgöra de formaliteter som föreskrivs i tillämpningsförordningens artikel 20.1, 20.4, 21, 23 och 31, skall hans utgifter på begäran återbetalas av den behöriga institutionen enligt den återbetalningstaxa som tillämpas av institutionen på vistelseorten.

2. Institutionen på vistelseorten skall på den behöriga institutionens begäran lämna alla upplysningar som behövs om denna taxa.

Om institutionen på vistelseorten och den behöriga institutionen är bundna av en överenskommelse enligt vilken antingen ingen återbetalning skall ske eller ett schablonbelopp skall utges enligt förordningens artiklar 22.1 a i och 31, skall institutionen på vistelseorten dessutom till den behöriga institutionen översända det belopp som skall återbetalas till personen i fråga enligt bestämmelserna i punkt 1 ovan.

3. Om det gäller större utgifter kan den behöriga institutionen betala ett lämpligt förskott till personen i fråga så snart han lämnar in en begäran om återbetalning till denna institution.

4. Trots punkt 1-3 kan den behöriga institutionen företa återbetalning av utgifter som har uppstått enligt de taxor som den tillämpar under förutsättning att det är möjligt att göra en återbetalning enligt dessa taxor, om de utgifter som skall återbetalas inte överstiger en nivå som har fastställts av den Administrativa kommissionen och den anställde eller egenföretagaren eller pensionären lämnar samtycke till att denna bestämmelse tillämpas. Under inga omständigheter får återbetalningsbeloppet överstiga de faktiska utgifterna.

5. Om lagstiftningen i vistelselandet inte innehåller återbetalningssatser, kan den behöriga institutionen företa återbetalning enligt de satser som den själv tillämpar, utan att samtycke från den berörda personen krävs. Återbetalningsbeloppet får under inga omständigheter överstiga de faktiska utgifterna. (1386/2001)

Kapitel 3 Invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner)

Inlämnande och beredning av ansökan om förmåner

Artikel 35 (11) Ansökningar om invaliditetsförmåner då en anställd eller egenföretagare har omfattats enbart av de lagstiftningar som nämns i förordningens bilaga IV A och även i fall som avses i förordningens artikel 40.2

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 37, 38 och 39 samt i de fall som avses i förordningens artikel 40.2, 41.1 och 42.2 skall en anställd eller egenföretagare lämna in en ansökan antingen till institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han var omfattad av vid tidpunkten för uppkomsten av den arbetsoförmåga som följts av invaliditet eller förvärrad invaliditet, eller till institutionen på bosättningsorten som då skall översända ansökan till den förstnämnda institutionen och ange vilken dag som den lämnades in. Denna dag skall gälla som dag för inlämnande av ansökan till den förstnämnda institutionen. Om kontanta sjukförsäkringsförmåner har utgetts skall dock den dag då dessa kontantförmåner slutade att utges i förekommande fall anses som den dag då ansökan om pension har lämnats in.

2. I det fall som avses i förordningens artikel 41.1 b skall den institution hos vilken den anställde eller egenföretagaren senast var försäkrad underrätta den institution, som först svarade för utbetalning av förmånerna, om beloppet och den dag från vilken förmånerna har betalats ut enligt den lagstiftning som den förstnämnda institutionen tillämpar. Från den dagen skall de förmåner som utgavs innan invaliditeten förvärrades dras in eller minskas till ett belopp som inte överstiger det tillägg som avses i förordningens artikel 41.1 c.

3. Bestämmelserna i punkt 2 skall inte gälla i det fall som avses i förordningens artikel 41.1 d. I detta fall skall den institution hos vilken sökanden senast var försäkrad vända sig till den nederländska institutionen för att få reda på det belopp som skall utges av denna institution.

Artikel 36 Ansökan om förmåner vid ålderdom och efterlevandeförmåner (utom förmåner till barn som har mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna) samt invaliditetsförmåner i fall som inte avses i tillämpningsförordningens artikel 35

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 40-51, utom i fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 35, skall sökanden lämna in en ansökan till institutionen på bosättningsorten enligt det förfarande som bestäms i den lagstiftning som denna institution tillämpar. Om den anställde eller egenföretagaren inte har omfattats av denna lagstiftning skall institutionen på bosättningsorten vidarebefordra ansökan till institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har varit omfattad av, och ange den dag då ansökan lämnades in. Den dagen skall anses som dag för inlämnande av ansökan till den sistnämnda institutionen.

2. Om en anställd eller egenföretagare är bosatt inom en medlemsstats territorium vars lagstiftning han inte har omfattats av, kan han lämna in sin ansökan till institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har omfattats av.

3. Om en anställd eller egenföretagare är bosatt inom en icke-medlemsstats territorium skall han lämna in sin ansökan till den behöriga institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har omfattats av. Om sökanden lämnar in sin ansökan till institutionen i den medlemsstat i vilken han är medborgare skall denna institution vidarebefordra ansökan till den behöriga institutionen.

4. En ansökan om förmåner, som har sänts till institutionen i en medlemsstat, skall automatiskt medföra att förmåner beviljas samtidigt enligt lagstiftningen i alla de medlemsstater, vars villkor sökanden uppfyller, utom i sådana fall då sökanden enligt förordningens artikel 44.2 begär att beviljandet av de förmåner vid ålderdom som han skulle ha rätt till enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning skjuts upp.

Artikel 37 Handlingar och upplysningar som skall bifogas ansökan om förmåner som avses i tillämpningsförordningens artikel 36

Vid ansökan enligt tillämpningsförordningens artikel 36 skall följande regler gälla:

a) Ansökan skall åtföljas av de nödvändiga handlingar och göras på den blankett som föreskrivs i lagstiftningen

i) i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt i fall som avses i artikel 36.1,

ii) i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren senast var omfattad av i fall som avses i artikel 36.2 och 36.3.

b) Riktigheten av de upplysningar som lämnas av sökanden skall styrkas med officiella handlingar som bifogas ansökningsblanketten eller bekräftas av de behöriga organen i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt.

c) Sökanden skall så långt det är möjligt antingen ange den institution eller de institutioner i varje medlemsstat, som handhar försäkringen för invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) och som den anställde eller egenföretagaren har varit försäkrad hos, eller, när det gäller en anställd, den eller de arbetsgivare för vilka han har arbetat inom en medlemsstats territorium, genom att visa upp de arbetsintyg som han har.

d) Om sökanden enligt förordningens artikel 44.2 begär att beviljandet av de förmåner vid ålderdom som han skulle ha rätt till enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, skjuts upp skall han ange den lagstiftning enligt vilken han ansöker om förmåner.

Artikel 38 Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av förmånsbeloppet

1. För att få förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 39.4 eller 47.3 skall sökanden lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar, dock inte om sina barn, som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det i vilket institutionen som svarar för förmånerna finns.

Detta intyg skall utfärdas av sjukförsäkringsinstitutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort eller av en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 25.2 andra och tredje styckena skall gälla också dessa fall.

I stället för det intyg som anses i första stycket ovan kan institutionen som svarar för förmånerna kräva att sökanden lämnar in aktuella folkbokföringshandlingar om familjemedlemmar, dock inte för barn, som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det där institutionen finns.

2. Om, i det fall som avses i punkt 1, den lagstiftning som tillämpas av institutionen i fråga kräver att familjemedlemmarna bor tillsammans med pensionären, skall det styrkas att de familjemedlemmar som inte uppfyller detta villkor likväl är huvudsakligen beroende av sökanden för sin försörjning genom handlingar som visar att en del av sökandens inkomster regelbundet förs över till dessa familjemedlemmar.

Artikel 39 (11) Beredning av ansökningar om invaliditetsförmåner i fall då den anställde eller egenföretagaren endast har omfattats av de lagstiftningar som nämns i förordningens bilaga IV A

1. Om en anställd eller egenföretagare har lämnat in en ansökan om invaliditetsförmåner och om institutionen konstaterar att bestämmelserna i förordningens artikel 37.1 gäller, skall denna institution, om det behövs, från den institution hos vilken den berörda personen senast var försäkrad skaffa ett intyg om de försäkringsperioder som han har fullgjort enligt den lagstiftning som den senare institutionen tillämpar.

2. Punkt 1 ovan gäller också när försäkringsperioder, som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, måste beaktas för att villkoren i den behöriga statens lagstiftning skall uppfyllas.

3. I fall som avses i förordningens artikel 39.3 skall den institution som har utrett sökandens fall vidarebefordra hans handlingar till den institution hos vilken han senast var försäkrad.

4. Tillämpningsförordningens artikel 41-50 gäller inte beredning av de ansökningar som avses i punkt 1, 2 och 3.

Artikel 40 Fastställande av invaliditetsgraden

Vid fastställande av invaliditetsgraden skall institutionen i en medlemsstat beakta de handlingar, läkarintyg och upplysningar av administrativ karaktär som har skaffats från institutionen i en annan medlemsstat. Varje institution behåller dock rätten att låta sökanden undersökas av den läkare som institutionen själv väljer, utom i sådana fall då bestämmelserna i förordningens artikel 40.4 gäller.

Beredning av ansökningar om förmåner vid invaliditet, ålderdom och dödsfall i fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 36

Artikel 41 Fastställande av den utredande institutionen

1. Ansökningar om förmåner skall utredas av den institution till vilken de har sänts eller vidarebefordrats enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 36. Denna institution benämns här den utredande institutionen.

2. Den utredande institutionen skall utan dröjsmål och på en särskild blankett underrätta alla berörda institutioner om ansökningar om förmåner så att ansökningarna samtidigt och utan dröjsmål kan utredas av alla dessa institutioner.

Artikel 42 Blanketter som skall användas vid beredning av ansökningar om förmåner

1. Vid beredningen av ansökningar om förmåner skall den utredande institutionen använda en blankett som särskilt skall innehålla ett utlåtande och en förteckning över de försäkrings- eller bosättningsperioder som den anställde eller egenföretagaren har fullgjort enligt lagstiftningen i alla de berörda medlemsstaterna.

2. När dessa blanketter sedan vidarebefordras till institutionen i en annan medlemsstat skall de utgöra bevishandlingar.

Artikel 43 De berörda institutionernas förfarande vid beredning av en ansökan

1. Den utredande institutionen skall på den blankett som föreskrivs i tillämpningsförordningens artikel 42.1 ange de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna tillämpar och skall sända en kopia av denna blankett till den institution för försäkring vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) i varje medlemsstat hos vilken den anställde eller egenföretagaren har varit försäkrad samt i förekommande fall bifoga de arbetsintyg som sökanden har visat upp.

2. Om det gäller endast en annan institution skall denna institution fylla i den nämnda blanketten och ange

a) de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna tillämpar,

b) det förmånsbelopp som sökanden kunde göra anspråk på för endast dessa försäkrings- eller bosättningsperioder,

c) det teoretiska och det faktiska förmånsbelopp som har beräknats enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2.

Den ifyllda blanketten skall återsändas till den utredande institutionen.

Om en rätt till förmåner har förvärvats med beaktande av endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som tillämpas av den andra medlemsstatens behöriga institution och om det förmånsbelopp som svarar mot dessa perioder kan bestämmas utan dröjsmål och det beräkningsförfarande som avses i c kräver en avsevärt längre tid, skall blanketten återsändas till den utredande institutionen med den information som avses i a och b. Den information som avses i c skall snarast möjligt sändas till den utredande institutionen.

3. Om det gäller två eller flera institutioner skall var och en av dessa institutioner fylla i den nämnda blanketten och ange de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar och återsända den till den utredande institutionen.

Om en rätt till förmåner har förvärvats med beaktande av endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som tillämpas av en eller flera av dessa institutioner och om det förmånsbelopp som svarar mot dessa perioder kan bestämmas utan dröjsmål, skall den utredande institutionen samtidigt underrättas om detta belopp och om försäkrings- eller bosättningsperioderna. Om bestämmandet av det nämnda beloppet kräver en viss tid, skall den utredande institutionen underrättas om beloppet så snart som detta har bestämts.

När den utredande institutionen har fått alla blanketter med information om försäkrings- eller bosättningsperioder och, i förekommande fall, det eller de belopp som skall betalas ut enligt lagstiftningen i en eller flera av de berörda medlemsstaterna, skall denna sända en kopia av de ifyllda blanketterna till varje berörd institution, som på handlingen skall anteckna det teoretiska och det faktiska förmånsbelopp som beräknats enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 samt återsända handlingen till den utredande institutionen.

4. Så snart som den utredande institutionen, efter att ha fått den information som avses i punkt 2 och 3, har fastställt att bestämmelserna i förordningens artikel 40.2, 48.2 eller 48.3 skall tillämpas, skall den underrätta de andra berörda institutionerna om detta.

5. I de fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 37 d skall institutionerna i de medlemsstater, vars lagstiftning sökanden har varit omfattad av men hos vilka han har begärt att beviljandet av förmåner skjuts upp, på den blankett som avses i tillämpningsförordningens artikel 42.1 ange endast de försäkrings- eller bosättningsperioder som sökanden har fullgjort enligt den lagstiftning som de tillämpar.

Artikel 44 Institutioner med bemyndigande att fatta beslut om invaliditetsgraden

1. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 2 och 3, skall endast den utredande institutionen ha rätt att fatta det beslut som avses i förordningens artikel 40.4 om sökandens invaliditetsgrad. Denna institution skall fatta detta beslut så snart som den kan avgöra, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i förordningens artikel 45, om de villkor för rätt till förmåner som har fastställts i den lagstiftning som den tillämpar har uppfyllts. Den skall utan dröjsmål underrätta de andra berörda institutionerna om detta beslut.

2. Om de villkor för rätt till förmåner, bortsett från de som rör invaliditetsgraden, som har fastställts i den lagstiftning som den utredande institutionen tillämpar inte har uppfyllts med beaktande av bestämmelserna i förordningens artikel 45, skall denna institution omedelbart underrätta den institution som är behörig vad avser invaliditet i den medlemsstat, vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren senast var omfattad av. Om de villkor för rätt till förmåner enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar är uppfyllda, skall denna institution ha rätt att fatta beslut om sökandens invaliditetsgrad. Institutionen skall utan dröjsmål underrätta de andra berörda institutionerna om detta beslut.

3. Vid behov kan det bli nödvändigt att återföra ärendet på samma villkor till den behöriga institutionen för invaliditet i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren först var omfattad av.

Artikel 45 Provisorisk utbetalning av förmåner och förskott på förmåner

1. Om den utredande institutionen konstaterar att sökanden har rätt till förmåner enligt den lagstiftning som denna tillämpar utan att sådana försäkrings- eller bosättningsperioder behöver beaktas som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning, skall den omedelbart betala ut dessa förmåner provisoriskt.

2. Om sökanden inte har rätt till förmåner enligt punkt 1 men om det framgår av de upplysningar som den utredande institutionen har fått enligt tillämpningsförordningens artikel 43.2 eller 43.3 att en rätt till förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning med beaktande av endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftningen, skall den institution som tillämpar den nämnda lagstiftningen betala ut dessa förmåner provisoriskt så snart som den utredande institutionen har underrättat den om skyldigheten att göra det.

3. Om i det fall som avses i punkt 2, rätt till förmåner har förvärvats enligt lagstiftningen i fler än en medlemsstat, med beaktande av endast de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt var och en av dessa lagstiftningar, skall den institution, som först har underrättat den utredande institutionen om att en sådan rätt föreligger, svara för den provisoriska utbetalningen av förmånerna. Den utredande institutionen skall informera de övriga berörda institutionerna om detta.

4. Den institution som är skyldig att betala ut förmåner enligt punkterna 1, 2 eller 3 skall utan dröjsmål informera sökanden om detta och då särskilt betona att åtgärden är provisorisk och inte kan överklagas.

5. Om ingen förmån tills vidare kan betalas till sökanden enligt punkterna 1, 2 eller 3 men om det framgår av utredningen att rätt till förmåner har förvärvats enligt förordningens artikel 46.2, skall den utredande institutionen betala ut ett lämpligt förskott till honom vilket kan återkrävas och vars belopp skall ligga så nära som möjligt det belopp som sannolikt kommer att betalas ut till honom enligt förordningens artikel 46.2.

6. Två medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan komma överens om att tillämpa andra metoder för utbetalning tills vidare av förmåner i fall då endast institutioner i dessa stater berörs. Administrativa kommissionen skall underrättas om varje sådan överenskommelse.

Artikel 46 (11) Belopp som skall utges för perioder med frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring och som inte skall beaktas enligt tillämpningsförordningens artikel 15.1 b

Vid beräkningen av det teoretiska och det faktiska förmånsbeloppet enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 a och 46.2 b skall reglerna i tillämpningsförordningens artikel 15.1 b-d gälla.

Det faktiska belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 skall ökas med det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som inte har beaktats enligt tillämpningsförordningens artikel 15.1 b. Denna ökning skall beräknas enligt bestämmelserna i den medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring har fullgjorts.

Den jämförelse som avses i förordningens artikel 46.3 måste göras under hänsynstagande till denna ökning.

Artikel 47 (11) Beräkning av de belopp som motsvarar perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

Institutionen i varje medlemsstat skall i enlighet med den lagstiftning som den tillämpar beräkna det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som enligt förordningens artikel 46a.3 c inte omfattas av bestämmelserna i en annan medlemsstat om indragning, minskning eller innehållande.

Artikel 48 (11) Underrättelse till sökanden om institutionernas beslut

1. Det slutliga beslut som var och en av de berörda institutionerna har fattat skall sändas till den utredande institutionen. Varje beslut skall innehålla uppgift om möjligheten att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. När den utredande institutionen har fått alla sådana beslut skall den underrätta sökanden om detta på dennes eget språk i ett sammanfattande meddelande till vilket de nämnda besluten skall bifogas. Tiden för överklagande skall alltid räknas från det att sökanden erhöll det sammanfattande meddelandet.

2. När det sammanfattande meddelande som avses i punkt 1 sänds till sökanden skall den utredande institutionen samtidigt sända en kopia till var och en av de berörda institutionerna tillsammans med en kopia av de andra institutionernas beslut.

Artikel 49 (11) Omräkning av förmåner

1. Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 43.3 och 43.4, artikel 49.2 och 49.3 och artikel 51.2 gäller bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 45 på motsvarande sätt.

2. Vid omräkning, indragning eller innehållande av en förmån skall den institution som har fattat ett sådant beslut omedelbart underrätta den berörda personen och varje institution hos vilken personen har rätt till förmån om detta, vid behov genom den utredande institutionens medverkan. Beslutet skall innehålla uppgift om möjligheten att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. Tiden för överklagande skall alltid räknas från det att sökanden erhöll beslutet.

Artikel 50 Åtgärder för att påskynda beviljandet av förmåner

1. a) i) När en anställd eller egenföretagare som är medborgare i en medlemsstat blir omfattad av en annan medlemsstats lagstiftning skall den behöriga institutionen för pensioner i den senare medlemsstaten med alla de medel som står till dess förfogande vid registreringstillfället sända all information om den berörda personens identitet, namnet på den nämnda behöriga institutionen samt de försäkringsnummer som han har tilldelats till det organ som har utsetts av den behöriga myndigheten i denna medlemsstat

ii) Vidare skall den behöriga institution som avses under i, så långt möjligt, sända all annan information som kan underlätta och påskynda utbetalningen av pensioner till det organ som har utsetts enligt bestämmelserna under i.

iii) Denna information skall sändas på det sätt som har bestämts av Administrativa kommissionen till det organ som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet.

iv) Vid tillämpningen av bestämmelserna under i-iii skall statslösa personer och flyktingar anses vara medborgare i den medlemsstat vars lagstiftning de först var omfattade av.

b) De berörda institutionerna skall på begäran av personen i fråga eller den institution hos vilken han vid den aktuella tidpunkten är försäkrad börja ställa samman hans försäkringsförhållanden senast ett år före den dag då han uppnår pensionsåldern.

2. Föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 beslutas av Administrativa kommissionen.

Administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 51

1. Följande gäller när någon får förmåner, i synnerhet

a) förmåner vid invaliditet,

b) förmåner vid ålderdom som utges vid arbetsoförmåga,

c) förmåner vid ålderdom som utges till äldre arbetslösa personer,

d) förmåner vid ålderdom som utges när en förvärvsverksamhet upphör,

e) förmåner till efterlevande som utges vid invaliditet eller arbetsoförmåga,

f) förmåner som utges under förutsättning att mottagarens tillgångar inte överstiger en viss nivå:

Om den som får förmåner vistas eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den stat i vilken den institution som svarar för förmånerna finns, skall administrativa kontroller och läkarundersökningar utföras på denna institutions begäran av institutionen på mottagarens vistelse- eller bosättningsort enligt det förfarande som föreskrivs i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar. Den institution som svarar för förmånerna skall dock ha rätt att låta mottagaren undersökas av en läkare som den väljer.

2. Om det konstateras att den förmånstagare som avses i punkt 1 ovan är anställd eller verksam som egenföretagare eller har tillgångar som överstiger den fastställda nivån samtidigt som han får förmåner, skall institutionen på vistelse- eller bosättningsorten sända en rapport till den institution som svarar för förmånerna och som har begärt kontrollen eller undersökningen. Denna rapport skall särskilt ange arten av den anställning eller verksamhet som personen i fråga bedriver, beloppet av den inkomst eller de tillgångar som han har haft under det senaste hela kvartalet, normalinkomsten inom samma område för en anställd eller egenföretagare på samma nivå och inom samma yrke som personen i fråga hade innan han blev invalid, under en referensperiod som skall fastställas av den institution som svarar för förmånerna och, i förekommande fall, ett utlåtande från en medicinskt sakkunnig om den berörda personens hälsotillstånd.

Artikel 52

Om personen i fråga återfår rätten till förmåner, som har innehållits, medan han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall de berörda institutionerna utbyta all information som behövs för att dessa förmåner skall kunna betalas ut på nytt.

Utbetalning av förmåner

Artikel 53 Metod för utbetalning av förmåner

1. Om den institution i en medlemsstat som svarar för förmåner till personer bosatta inom en annan medlemsstats territorium inte betalar ut förmånerna direkt till dem, skall dessa förmåner på begäran av denna institution betalas ut av den sistnämnda medlemsstatens förbindelseorgan eller av institutionen på den ort där de personer som har rätt till förmåner är bosatta enligt det förfarande som avses i tillämpningsförordningens artikel 54-58. Om den institution som svarar för förmånerna betalar ut dessa direkt till de personer som har rätt till dem, skall den underrätta institutionen på bosättningsorten om detta. Det utbetalningsförfarande som tillämpas av medlemsstaternas institutioner anges i bilaga 6.

2. Två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter kan komma överens om andra metoder för utbetalningen av förmåner i fall där endast dessa medlemsstaters behöriga institutioner berörs. Administrativa kommissionen skall underrättas om varje sådan överenskommelse.

3. Sådana bestämmelser i överenskommelser om utbetalningen av förmåner som gällde dagen innan förordningen trädde i kraft skall fortsätta att gälla, om de finns förtecknade i bilaga 5.

Artikel 54 Underrättelse till det utbetalande organet om kommande utbetalningar

Den institution som svarar för förmånerna skall till förbindelseorganet i den medlemsstat inom vars territorium personen med rätt till förmåner är bosatt eller till institutionen på bosättningsorten (nedan kallad det utbetalande organet) sända ett detaljerat utbetalningsschema i två exemplar vilket skall komma det betalande organet tillhanda senast 20 dagar före den dag då dessa förmåner skall betalas ut.

Artikel 55 Överföring av belopp till det utbetalande organets konto

1. Tio dagar före den dag då förmåner skall betalas ut skall institutionen med ansvar för förmånerna i denna medlemsstats valuta överföra det belopp som behövs för de utbetalningar som anges i det schema som avses i tillämpningsförordningens artikel 54. Överföringen skall göras genom nationalbanken eller genom en annan bank i den medlemsstat inom vars territorium institutionen som svarar för förmånerna finns, till ett konto som har öppnats för det utbetalande organet i nationalbankens namn eller i någon annan banks namn i den medlemsstat inom vars territorium det utbetalande organet finns. En sådan överföring skall ha befriande verkan. Institutionen som svarar för förmånerna skall samtidigt sända en underrättelse om överföringen till det utbetalande organet.

2. Den bank till vars konto överföringen har gjorts skall kreditera det utbetalande organet med det överförda beloppets motvärde i den medlemsstats valuta inom vars territorium organet finns.

3. Namnen på och huvudkontoren för de banker som avses i punkt 1 förtecknas i bilaga 7.

Artikel 56 Det utbetalande organets betalning av belopp till förmånstagare

1. De utbetalningar som anges i det schema som avses i tillämpningsförordningens artikel 54 skall göras till förmånstagaren av det utbetalande organet för den institutions räkning som ansvarar för förmånerna. Dessa utbetalningar skall göras på det sätt som bestäms i den lagstiftning som det utbetalande organet tillämpar.

2. Så snart det utbetalande organet eller något annat organ som har utsetts av detta får kännedom om någon omständighet som motiverar innehållande eller indragning av förmånerna skall det upphöra med alla utbetalningar. Detsamma gäller då den person som har rätt till förmåner flyttar till en annan stats territorium.

3. Det utbetalande organet skall upplysa institutionen som svarar för förmånerna om skälet för varje utebliven utbetalning. Om den person som har rätt till förmåner eller dennes make avlider eller om en änka eller änkling gifter om sig, skall det utbetalande organet underrätta den nämnda institutionen om dagen för detta.

Artikel 57 Slutlig avräkning avseende de utbetalningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 56

1. De utbetalningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 56 skall slutligt avräknas i slutet av varje utbetalningsperiod så att de belopp som faktiskt har betalats till förmånstagarna eller till deras företrädare kan fastställas liksom de belopp som inte har betalats ut.

2. Det totala beloppet skall, uttryckt i siffror och ord i den medlemsstats valuta inom vars territorium institutionen som svarar för förmånerna finns, intygas vara överensstämmande med de utbetalningar som det utbetalande organet har gjort och denna bekräftelse skall undertecknas av en representant för detta organ.

3. Det utbetalande organet skall garantera riktigheten av de utbetalningar som gjorts.

4. Skillnaden mellan de belopp som har överförts av institutionen som svarar för förmånerna, uttryckt i den medlemsstats valuta inom vars territorium denna institution finns, och värdet uttryckt i samma valuta av de utbetalningar som har intygats av det utbetalande organet skall räknas av från de belopp som senare skall överföras för samma ändamål av institutionen som svarar för förmånerna.

Artikel 58 Gottgörelse för kostnader vid utbetalning av förmåner

Det utbetalande organet kan göra avdrag för kostnader vid utbetalningen av förmåner, i synnerhet för post- och bankavgifter, enligt de villkor som föreskrivs i den lagstiftning som detta organ tillämpar.

Artikel 59 Underrättelse om flyttning

När en person som har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater flyttar från en stats territorium till en annans, skall han underrätta den eller de institutioner som svarar för förmånerna och det utbetalande organet om detta.

Kapitel 4 Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

Tillämpning av förordningens artiklar 52 och 53

Artikel 60 Vårdförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 52 a, skall en anställd eller egenföretagare lämna in ett intyg till institutionen på bosättningsorten vilket anger att han har rätt till dessa vårdförmåner. Detta intyg skall utfärdas av den behöriga institutionen och grundas på upplysninger från arbetsgivaren i förekommande fall. Om den behöriga statens lagstiftning föreskriver det, skall den anställde eller egenföretagaren till institutionen på bosättningsorten dessutom lämna in ett bevis från den behöriga institutionen om mottagen anmälan om ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom. Om personen i fråga inte lämnar in dessa handlingar, skall institutionen på bosättningsorten skaffa dem från den behöriga institutionen och i väntan på dem bevilja honom vårdförmåner enligt sjukförsäkringen, under förutsättning att han uppfyller villkoren för rätt till dessa.

2. Intyget skall gälla tills institutionen på bosättningsorten får en underrättelse om att det inte längre gäller. Om detta intyg har utfärdats av en fransk institution skall det dock gälla endast i ett år från den dag då det utfärdades och skall förnyas varje år.

3. För säsongsarbetare skall det intyg som avses i punkt 1 gälla under säsongsarbetets hela beräknade varaktighet, om den behöriga institutionen inte under tiden meddelar institutionen på bosättningsorten att det inte längre gäller.

4. Vid varje ansökan om vårdförmåner skall personen i fråga lämna in de handlingar som behövs för att vårdförmåner skall kunna utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt.

5. Punkten har utgått genom förordning EPRF 629/2006.

6. Punkten har utgått genom förordning EPRF 629/2006.

7. Personen i fråga skall underrätta institutionen på bosättningsorten om varje förändring i sin situation som kan påverka hans rätt till vårdförmåner, i synnerhet upphörande eller byte av anställning eller verksamhet som egenföretagare eller byte av bosättnings- eller vistelseort. På samma sätt skall den behöriga institutionen underrätta institutionen på bosättningsorten, om personen i fråga upphör att vara försäkrad eller upphör att ha rätt till vårdförmåner. Institutionen på bosättningsorten kan när som helst begära att den behöriga institutionen lämnar alla upplysningar om personens försäkring eller om hans rätt till vårdförmåner.

8. För gränsarbetare får läkemedel, bandage, glasögon och mindre hjälpmedel utges och laboratorieanalyser och tester utföras endast inom den medlemsstats territorium inom vilket de har ordinerats enligt bestämmelserna i denna medlemsstats lagstiftning.

9. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan, sedan de har inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Artikel 61 Andra kontantförmåner än pensioner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få andra kontantförmåner än pensioner enligt förordningens artikel 52 b skall en anställd eller egenföretagare inom tre dagar efter det att arbetsoförmågan inträffade göra ansökan hos institutionen på bosättningsorten genom att lämna in en anmälan om att han har upphört att arbeta eller, om det föreskrivs i den lagstiftning som den behöriga institutionen eller institutionen på bosättningsorten tillämpar, ett intyg om arbetsoförmåga som har utfärdats av hans behandlande läkare.

2. Om de behandlande läkarna i bosättningslandet inte utfärdar intyg om arbetsoförmåga skall personen ansöka direkt hos institutionen på bosättningsorten inom den tid som har fastställts i den lagstiftning som denna institution tillämpar.

Denna institution skall omedelbart se till att arbetsoförmågan medicinskt konstateras av läkare och att det intyg som avses i punkt 1 utfärdas. Intyget skall ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet och skall utan dröjsmål översändas till den behöriga institutionen.

3. I de fall då punkt 2 inte är tillämplig skall institutionen på bosättningsorten snarast möjligt, och i varje fall inom tre dagar från den dag då personen gjorde anmälan, se till att han undersöks av en läkare som om han vore försäkrad hos denna institution. Den undersökande läkarens intyg skall särskilt ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet och skall översändas till den behöriga institutionen på bosättningsorten inom tre dagar från den dag då undersökningen gjordes.

4. Institutionen på bosättningsorten skall sedan vidta alla nödvändiga administrativa kontroller eller läkarundersökningar av personen som om han vore försäkrad hos denna institution. Så snart som den konstaterar att personen kan återuppta sitt arbete skall den utan dröjsmål underrätta honom och den behöriga institutionen om detta och ange vilken dag arbetsoförmågan upphörde. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 6 skall underrättelsen till personen anses som ett beslut av den behöriga institutionen.

5. Den behöriga institutionen behåller under alla omständigheter rätten att låta personen undersökas av en läkare som institutionen själv väljer.

6. Om den behöriga institutionen beslutar att innehålla kontantförmåner på grund av att personen inte har fullgjort de formaliteter som föreskrivs i bosättningslandets lagstiftning eller om den konstaterar att personen kan återuppta sitt arbete, skall den underrätta personen i fråga om sitt beslut och samtidigt översända en kopia av detta beslut till institutionen på bosättningsorten.

7. När personen återupptar sitt arbete skall han underrätta den behöriga institutionen om detta, om en sådan underrättelse krävs enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

8. Den behöriga institutionen skall betala ut kontantförmåner på lämpligt sätt, exempelvis med internationell postanvisning, och skall underrätta institutionen på bosättningsorten och personen om detta. Om kontantförmåner betalas ut av institutionen på bosättningsorten för den behöriga institutionens räkning skall den sistnämnda institutionen underrätta personen om hans rättigheter och underrätta institutionen på bosättningsorten om kontantförmånernas belopp, tidpunkterna för utbetalning och den längsta tid under vilken de kan utges enligt den behöriga statens lagstiftning.

9. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan, sedan de har inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Tillämpning av förordningens artikel 55

Artikel 62 (629/2006) Vårdförmåner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 55.1 a i skall en anställd eller en egenföretagare till vårdgivaren lämna en handling utfärdad av den behöriga institutionen som styrker att han har rätt till vårdförmåner. Denna handling skall upprättas i enlighet med artikel 2. Om den berörda personen inte kan uppvisa denna handling skall han vända sig till institutionen på vistelseorten, som från den behöriga institutionen skall begära ett intyg som styrker att personen i fråga har rätt till vårdförmåner.

En handling utfärdad av den behöriga institutionen som styrker rätten till förmåner enligt förordningens artikel 55.1 a i skall i varje enskilt fall ha samma verkan gentemot vårdgivaren som nationella intyg om rättigheter för personer som är försäkrade vid institutionen på vistelseorten.

2. Tillämpningsförordningens artikel 60.9 skall tillämpas på motsvarande sätt.

Artikel 63 Vårdförmåner för anställda eller egenföretagare som flyttar eller återvänder till bosättningslandet och för anställda eller egenföretagare som har fått tillstånd att resa till en annan medlemsstat för läkarvård

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 55.1 b i skall en anställd eller egenföretagare lämna in ett intyg till institutionen på bosättningsorten vilket styrker att han har rätt att fortsätta att få dessa förmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen, skall, när det behövs, särskilt ange den längsta period under vilken dessa förmåner får fortsätta att utges enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning. Detta intyg kan på begäran av personen utfärdas efter hans avresa omdet på grund av force majeure inte kan utfärdas dessförinnan.

2. Tillämpningsförordningens artikel 60.9 skall tillämpas på motsvarande sätt. (629/2006)

3. Punkt 1 och 2 gäller också vårdförmåner i fall som avses i förordningens artikel 55.1 c i.

Artikel 64 Andra kontantförmåner än pensioner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 61 skall gälla också andra kontantförmåner än pensioner enligt förordningens artikel 55.1 a ii. Utan att det påverkar skyldigheten att lämna in ett intyg om arbetsoförmåga skall dock en anställd eller egenföretagare, som vistas inom en medlemsstats territorium utan att vara förvärvsverksam där, inte vara skyldig att lämna in det meddelande om att han har upphört att arbeta som avses i tillämpningsförordningens artikel 61.1.

Tillämpning av förordningens artiklar 52-56

Artikel 65 Meddelanden, utredningar och informationsutbyte mellan institutioner om olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomsfall som inträffat i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. När en person råkar ut för ett olycksfall i arbetet eller när en arbetssjukdom först fastställs inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall ett meddelande om olycksfallet eller sjukdomen lämnas enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning, utan att det påverkar tillämpningen av några bestämmelser som gäller i den medlemsstat där olycksfallet i arbetet ägde rum eller där arbetssjukdomen först fastställdes och som skall fortsätta att tillämpas i ett sådant fall. Detta meddelande skall sändas till den behöriga institutionen och en kopia skall sändas till institutionen på bosättningsorten eller på vistelseorten.

2. Institutionen i den medlemsstat inom vars territorium olycksfallet i arbetet ägde rum eller arbetssjukdomen först fastställdes skall till den behöriga institutionen översända det läkarintyg, som har utfärdats där, i två exemplar samt all relevant information som den behöriga institutionen kan behöva.

3. Om ett olycksfall i arbetet inträffar under en resa inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens och om det finns anledning att göra en utredning inom den förstnämnda medlemsstatens territorium, kan en utredare utses för detta ändamål av den behöriga institutionen som då skall meddela denna medlemsstats myndigheter detta. Dessa myndigheter skall hjälpa utredaren i synnerhet genom att utse en person som skall bistå honom vid genomgången av officiella rapporter och andra handlingar som rör olyckan.

4. Efter behandlingens slut skall en detaljerad rapport översändas till den behöriga institutionen tillsammans med läkarintyg om olycksfallets eller sjukdomens bestående följder och i synnerhet om personens aktuella tillstånd och tillfrisknande eller bestående men av skadorna. Avgifterna för behandlingen skall betalas av institutionen på bosättningsorten eller vistelseorten, allt efter omständigheterna, enligt den taxa som institutionen tillämpar och skall debiteras den behöriga institutionen.

5. Den behöriga institutionen skall på begäran underrätta institutionen på bosättnings- eller vistelseorten, allt efter omständigheterna, om det beslut som fastställer dagen då skadorna läkts eller blivit bestående och, i förekommande fall, om beslut om beviljande av pension.

Artikel 66 Tvister om ett olycksfalls eller en sjukdoms anknytning till arbete

1. Om den behöriga institutionen i fall som avses i förordningens artikel 52 eller 55.1 anser att olycksfallet eller sjukdomen inte omfattas av lagstiftningen om olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar, skall den omedelbart underrätta den institution på bosättnings- eller vistelseorten, som har beviljat vårdförmånerna, om detta. Dessa förmåner skall då anses omfattade av sjukförsäkringen och de skall fortsätta att utges enligt denna när de läkarintyg eller andra intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 21 visas upp. (629/2006)

2. När ett slutligt beslut har fattats i denna fråga skall den behöriga institutionen omedelbart underrätta den institution på bosättnings- eller vistelseorten, som har utgett vårdförmånerna, om detta. Då fallet inte är ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom skall denna institution fortsätta att utge dessa vårdförmåner enligt sjukförsäkringen, om den anställde eller egenföretagaren har rätt till sådana förmåner. I motsatt fall skall de vårdförmåner som personen har fått enligt sjukförsäkringen anses som förmåner vid ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom.

Tillämpning av förordningens artikel 57

Artikel 67 (7) Förfarandet vid exponering för risk för en arbetssjukdom i flera medlemsstater

1. I fall som avses i förordningens artikel 57.1 skall anmälan om arbetssjukdom översändas antingen till den behöriga institutionen för arbetssjukdomar i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade personen senast var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat sjukdomen i fråga eller till institutionen på bosättningsorten som skall vidarebefordra meddelandet till den behöriga institutionen.

2. Om den behöriga institution som avses i punkt 1 konstaterar att personen senast enligt en annan medlemsstats lagstiftning var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen i fråga skall den översända anmälan och andra handlingar till denna medlemsstats motsvarande institution.

3. När institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade personen senast var sysselsatt i en förvärvsverksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen i fråga konstaterar att denna person eller hans efterlevande inte uppfyller villkoren i denna lagstiftning, i förekommande fall med beaktande bestämmelserna i förordningens artikel 57.2-4, skall denna institution

a) utan dröjsmål översända anmälan och alla andra handlingar i ärendet däribland resultat av och rapporter från de läkarundersökningar som den förstnämnda institutionen har ordnat med, samt en kopia av det beslut som avses under b till institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade personen tidigare var sysselsatt i en verksamhet som kunde förorsaka sjukdomen i fråga,

b) samtidigt underrätta personen i fråga om sitt beslut och i synnerhet ange skälen för vägran att utge förmåner, möjligheterna till och tiden för överklagande och den dag då handlingarna översändes till den institution som avses under a.

4. Vid behov skall fallet enligt samma förfarande återsändas till motsvarande institution i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade personen först var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen i fråga.

Artikel 68 (7) Utbyte av information mellan institutioner vid överklagande av ett beslut att avslå en ansökan — Utbetalning av förskott vid ett sådant överklagande

1. När ett beslut att avslå en ansökan fattats av institutionen i en av de medlemsstater, enligt vars lagstiftning den drabbade personen var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen, och detta beslut överklagas, skall denna institution lämna en underrättelse om överklagandet till den institution till vilken anmälan har översänts enligt det förfarande som anges i tillämpningsförordningens artikel 67.3, och sedan underrätta denna också om det slutliga avgörandet.

2. Om rätten till förmåner har förvärvats enligt den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar, med beaktande av bestämmelserna i förordningens artikel 57.2—4, skall denna institution betala ut förskott med ett belopp som, när det behövs, skall bestämmas efter samråd med den institution vars beslut har överklagats. Den sistnämnda institutionen skall återbetala förskottsbeloppet, om den till följd av avgörandet i högre instans är skyldig att utge förmånerna. Detta belopp skall sedan dras av från det totala beloppet för de förmåner som personen har rätt till.

Artikel 69 (7) Fördelning av kostnaden för kontantförmåner i fall av sklerogen pneumokonios

Följande regler skall gälla vid tillämpningen av förordningens artikel 57.5:

a) Den behöriga institutionen i den medlemsstat, enligt vars lagstiftning kontantförmåner utges enligt förordningens artikel 57.1 (nedan kallad institutionen som svarar för kontantförmåner), skall använda en blankett som i synnerhet skall innehålla en beskrivning och sammanfattning av alla försäkrings- (ålderspensionsförsäkrings-) eller bosättningsperioder som har fullgjorts av den drabbade personen enligt lagstiftningen i var och en av de berörda medlemsstaterna.

b) Institutionen som svarar för kontantförmåner skall översända denna blankett till alla ålderspensionsförsäkringsinstitutioner i de medlemsstater där den drabbade personen var försäkrad, vilka var och en på blanketten skall ange de försäkrings- (ålderspensionsförsäkrings-) eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar och återsända blanketten till den institution som svarar för kontantförmåner.

c) Den institution som svarar för kontantförmåner skall sedan fördela kostnaderna mellan sig själv och de övriga berörda behöriga institutionerna och, för att få deras godkännande, underrätta dessa om fördelningen med tillhörande underlag, i synnerhet beträffande det totala beloppet av beviljade kontantförmåner och beräkningen av procentsatserna för fördelningen.

d) I slutet av varje kalenderår skall den institution som svarar för kontantförmåner, till var och en av de berörda behöriga institutionerna översända en redovisning av de kontantförmåner som har betalats ut under året i fråga, utvisande det belopp som var och en av dem är skyldig att betala enligt den fördelning som avses i c. Var och en av dessa institutioner skall snarast möjligt och senast inom tre månader fullgöra sin återbetalningsskyldighet till institutionen som svarar för kontantförmåner.

Tillämpning av förordningens artikel 58.3

Artikel 70 Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av kontantförmåner, däribland pensioner

1. För att få förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 58.3 skall sökanden lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det i vilket institutionen som svarar för kontantförmånerna finns.

Detta intyg skall utfärdas av sjukförsäkringsinstitutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort eller av en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 25.2 andra och tredje styckena skall gälla även dessa fall.

I stället för det intyg som föreskrivs i första stycket kan institutionen som svarar för kontantförmåner kräva att sökanden lämnar in aktuella folkbokföringshandlingar om hans familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det där institutionen finns.

2. Om, i det fall som avses i punkt 1, den lagstiftning som tillämpas av institutionen kräver att familjemedlemmarna bor tillsammans med sökanden, skall det styrkas att de familjemedlemmar som inte uppfyller detta villkor huvudsakligen är beroende av sökanden för sin försörjning genom handlingar som visar att en del av sökandens inkomster regelbundet förs över till dessa familjemedlemmar.

Tillämpning av förordningens artikel 60

Artikel 71 Förvärrande av en arbetssjukdom

1. I de fall som avses i förordningens artikel 60.1 skall sökanden lämna alla upplysningar om förmåner som tidigare har beviljats för den berörda arbetssjukdomen till institutionen i den medlemsstat hos vilken han ansöker om förmåner. Denna institution kan vända sig till varje annan institution som tidigare har varit behörig för att få de upplysningar som den anser nödvändiga.

2. I det fall som avses i förordningens artikel 60.1 c skall den behöriga institution, som skall betala ut kontantförmånerna, till den andra institutionen för dess godkännande översända uppgift om de kostnader, som den institutionen till följd av försämringen skall svara för, samt bifoga tillhörande handlingar. I slutet av varje kalenderår skall den förstnämnda institutionen sända en redovisning till den sistnämnda institutionen av kontantförmåner som har betalats ut under året, utvisande det belopp som den sistnämnda institutionen är skyldig att återbetala till den förstnämnda, snarast möjligt och senast inom tre månader.

3. I det fall som avses i förordningens artikel 60.2 b första meningen skall den institution som svarar för kontantförmåner, för godkännande översända uppgift till de berörda institutionerna om de ändringar som har gjorts i den tidigare fördelningen av kostnaderna, tillsammans med tillhörande handlingar.

4. Bestämmelserna i punkt 2 gäller också det fall som avses i förordningens artikel 60.2 b andra meningen.

Tillämpning av förordningens artikel 61.5 och 61.6

Artikel 72 Bedömning av graden av arbetsoförmåga vid ett oylcksfall i arbete som har inträffat tidigare eller senare eller vid en arbetssjukdom som har konstaterats tidigare eller senare

1. För att bedöma graden av arbetsoförmåga, fastställa rätten till förmåner eller beräkna beloppet av förmåner i de fall som avses i förordningens artikel 61.5 och 61.6 skall sökanden till den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning han var omfattad av vid tidpunkten då olycksfallet i arbetet inträffade eller arbetssjukdomen först konstaterades lämna alla upplysningar om tidigare eller senare olycksfall i arbetet som han har råkat ut för eller arbetssjukdomar han har fått när han har varit omfattad av lagstiftningen i någon annan medlemsstat, oavsett vilken grad av arbetsoförmåga som dessa tidigare eller senare fall kan ha förorsakat.

2. Den behöriga institutionen skall enligt den lagstiftning som den tillämpar för förvärvandet av rätten till förmåner och för bestämmande av förmånsbelopp beakta graden av arbetsoförmåga som dessa tidigare eller senare fall har förorsakat.

3. Den behöriga institutionen kan hos varje institution, som tidigare eller senare har varit behörig, begära de upplysningar som den anser behövs.

Om en tidigare eller senare arbetsoförmåga har förorsakats av ett olycksfall som inträffade då personen i fråga var omfattad av lagstiftningen i en medlemsstat där frågan om arbetsoförmågans ursprung saknar betydelse, skall den institution som är behörig för den tidigare eller senare arbetsoförmågan eller det organ, som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet, på begäran av en annan medlemsstats behöriga institution lämna upplysningar om graden av den tidigare eller senare arbetsoförmågan och i största möjliga utsträckning alla upplysningar som kan göra det möjligt att bestämma om arbetsoförmågan var en följd av ett olycksfall i arbetet i den lagstiftnings mening som institutionen i den sistnämnda medlemsstaten tillämpar. Om det är fallet skall bestämmelserna i punkt 2 tillämpas.

Tillämpning av förordningens artikel 62.1

Artikel 73 Institutioner till vilka arbetare i gruvor och liknande företag kan vända sig under vistelse eller bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. Om i ett fall som avses i förordningens artikel 62.1 de förmåner som utges i vistelse- eller bosättningslandet enligt försäkringssystemet för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar för arbetare inom stålindustrin är likvärdiga med dem som utges enligt det särskilda systemet för arbetare i gruvor och liknande företag, får arbetare i den sistnämnda kategorin vända sig till den närmaste av de institutioner, inom den medlemsstats territorium där de vistas eller är bosatta, som är förtecknade i tillämpningsförordningens bilaga 3, även om denna är en institution för tillämpning av systemet för arbetare inom stålindustrin. Den institutionen skall i så fall utge dessa förmåner.

2. Om de förmåner som utges enligt det särskilda systemet för arbetare i gruvor och liknande företag är mer förmånliga, kan sådana arbetare vända sig antingen till den institution som svarar för tillämpningen av detta system eller till den närmaste institution, inom den stats territorium där de vistas eller är bosatta, som tillämpar systemet för arbetare inom stålindustrin. I det senare fallet skall institutionen i fråga upplysa personen om att han får mer förmånliga förmåner, genom att ansöka hos den institution som svarar för tillämpningen av det ovannämnda särskilda systemet, och om den institutionens namn och adress.

Tillämpning av förordningens artikel 62.2

Artikel 74 Beaktande av den period under vilken förmåner redan har utgetts av en annan medlemsstats institution

Vid tillämpningen av förordningens artikel 62.2 kan en medlemsstats institution, som skall utge förmåner, begära upplysningar från en annan medlemsstats institution om den period under vilken den sistnämnda institutionen redan har utgett förmåner för samma fall av olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom.

Inlämnande och beredning av pensionsansökningar, utom sådana som gäller pension för arbetssjukdomar enligt förordningens artikel 57

Artikel 75

1. För att få en pension eller ett tilläggsbidrag enligt lagstiftningen i en medlemsstat skall en anställd eller egenföretagare eller hans efterlevande som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium ansöka antingen hos den behöriga institutionen eller hos institutionen på bosättningsorten, som skall vidarebefordra ansökan till den behöriga institutionen. Vid inlämnande av ansökningar gäller följande:

a) Ansökan skall åtföljas av nödvändiga handlingar och göras på den blankett som föreskrivs i den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar.

b) Riktigheten av de upplysningar som lämnas av sökanden skall styrkas med officiella handlingar som bifogas ansökningsblanketten eller bekräftas av de behöriga organen i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt.

2. Den behöriga institutionen skall direkt eller genom den behöriga statens förbindelsesorgan underrätta sökanden om sitt beslut och sända en kopia av detta beslut till förbindelseorganet i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt.

Administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 76

1. De administrativa kontroller och läkarundersökningar, däribland de läkarundersökningar som föreskrivs vid omprövning av rätten till pension, skall på den behöriga institutionens begäran utföras av institutionen i den medlemsstat, inom vars territorium personen med rätt till förmåner befinner sig, enligt det förfarande som föreskrivs i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar. Den behöriga institutionen behåller dock rätten att låta personen med rätt till förmåner undersökas av en läkare som institutionen själv väljer.

2. Varje person som uppbär pension för sig själv eller för ett barn som har mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna skall underrätta den institution som svarar för utbetalningen om varje ändring i hans eller barnets situation som kan påverka rätten till pension.

Utbetalning av pensioner

Artikel 77

Utbetalning av pensioner från en medlemsstats institution till pensionärer som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium skall göras enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 53-58.

Kapitel 5 Dödsfallsersättningar

Tillämpning av förordningens artikel 64-66

Artikel 78 Inlämnande av ansökan om förmån

För att få dödsfallsersättning enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat än den stat inom vars territorium sökanden är bosatt skall denne lämna in sin ansökan antingen till den behöriga institutionen eller till institutionen på bosättningsorten.

Till ansökan skall fogas de handlingar som krävs enligt den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar.

Riktigheten av de upplysningar som lämnas av sökanden skall styrkas med officiella handlingar som bifogas ansökan eller bekräftas av de behöriga organen i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt.

Artikel 79 Intyg om perioder

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 64 skall sökanden lämna in ett intyg till den behöriga institutionen vilket anger de försäkrings- eller bosättningsperioder som den anställde eller egenföretagaren har fullgjort enligt den lagstiftning som han senast har varit omfattad av.

2. Detta intyg skall på sökandens begäran utfärdas av de sjukförsäkrings- eller ålderspensionsförsäkringsinstitution hos vilken den anställde eller egenföretagaren senast var försäkrad. Om sökanden inte lämnar in detta intyg skall den behöriga institutionen skaffa det från någon av de nämnda institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 gäller också sådana fall då det, för att uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning, är nödvändigt att ta hänsyn till försäkrings- eller bosättningsperioder som tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Kapitel 6 Arbetslöshetsförmåner

Tillämpning av förordningens artikel 67

Artikel 80 Intyg om försäkrings- eller anställningsperioder

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 67.1, 67.2 eller 67.4 skall sökanden lämna ett intyg till den behöriga institutionen, vilket anger de försäkrings- eller anställningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av, tillsammans med de ytterligare upplysningar som krävs i den lagstiftning som denna institution tillämpar.

2. Intyget skall på begäran av personen i fråga utfärdas antingen av den behöriga institutionen för frågor om arbetslöshet i den medlemsstat vars lagstiftning han senast var omfattad av eller av en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i medlemsstaten. Om han inte lämnar in det nämnda intyget skall den behöriga institutionen skaffa det från någon av de ovannämnda institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 gäller också fall då det, för att uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning, är nödvändigt att ta hänsyn till försäkrings- eller anställningsperioder som han tidigare har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Tillämpning av förordningens artikel 68

Artikel 81 Intyg för beräkning av förmåner

Om ansvaret för beräkningen av förmåner åvilar en institution som avses i förordningens artikel 68.1 och om en person inte har innehaft sin senaste anställning under minst fyra veckor inom den medlemsstats territorium där institutionen finns, skall han lämna in ett intyg till denna institution vilket anger arten av den senaste anställning som han har haft under minst fyra veckor inom en annan medlemsstats territorium och den bransch i vilken anställningen innehades. Om personen inte lämnar in detta intyg skall den berörda institutionen skaffa det antingen från den behöriga institutionen för frågor om arbetslöshet i den sistnämnda medlemsstaten hos vilken han senast var försäkrad eller från en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i denna medlemsstat.

Artikel 82 Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av förmåner

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 68.2, skall personen i fråga lämna in ett intyg till den behöriga institutionen om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket institutionen finns.

2. Detta intyg skall utfärdas av den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta. Intyget skall ange att familjemedlemmarna inte beaktas vid beräkningen av arbetslöshetsförmåner till någon annan person enligt den medlemsstatens lagstiftning.

Intyget skall gälla i tolv månader från den dag då det utfärdades. Det kan förnyas och skall då gälla från dagen för förnyelsen. Personen i fråga skall omedelbart underrätta den behöriga institutionen om varje händelse som kan föranleda en ändring av intyget. En sådan ändring gäller med verkan från dagen för händelsen.

3. Om den institution som utfärdar det intyg som avses i punkt 1 inte kan intyga att familjemedlemmarna inte beaktas vid beräkningen av arbetslöshetsförmåner som utges till en annan person enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta, skall personen i fråga komplettera intyget med en förklaring om detta när han lämnar in intyget till den behöriga institutionen.

Bestämmelserna i punkt 2 andra stycket gäller också denna förklaring.

Tillämpning av förordningens artikel 69

Artikel 83 Villkor och begränsningar för bibehållande av rätt till förmåner då en arbetslös person beger sig till en annan medlemsstat

1. För att behålla sin rätt till förmåner skall en arbetslös person som avses i förordningens artikel 69.1 till institutionen på den ort dit han har rest lämna in ett intyg i vilket den behöriga institutionen skall intyga att han fortfarande har rätt till förmåner enligt villkoren i punkt 1 b i den artikeln. I detta intyg skall den behöriga institutionen särskilt ange

a) det förmånsbelopp som skall utges till den arbetslösa personen enligt den behöriga statens lagstiftning,

b) den dag då den arbetslösa personen upphörde att vara tillgänglig för den behöriga statens arbetsförmedling,

c) tidsgränsen enligt förordningens artikel 69.1 b för registrering som arbetssökande i den medlemsstat till vilken den arbetslösa personen har rest,

d) den längsta period enligt förordningens artikel 69.1 c under vilken rätten till förmåner kan bibehållas,

e) förhållanden som kan förändra rätten till förmåner.

2. En arbetslös person som har för avsikt att bege sig till en annan medlemsstat för att söka arbete där skall före avfärden begära det intyg som avses i punkt 1. Om den arbetslösa personen inte lämnar in detta intyg skall institutionen på den ort dit han har rest skaffa det från den behöriga institutionen. Arbetsförmedlingen i den behöriga staten skall se till att den arbetslösa personen har upplysts om sina skyldigheter enligt förordningens artikel 69 och enligt denna artikel.

3. Institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest skall underrätta den behöriga institutionen om den dag då den arbetslösa personen har registrerat sig och den dag då förmånerna började betalas ut och skall utbetala den behöriga statens förmåner på det sätt som bestäms i lagstiftningen i den medlemsstat dit personen har rest.

Institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest skall företa eller låta företa en kontroll som om institutionen hade att göra med en arbetslös person med rätt till förmåner enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar. Institutionen skall underrätta den behöriga institutionen om varje förhållande enligt punkt 1 e ovan så snart som institutionen får kännedom om det och, i fall där förmånerna skall innehållas eller dras in, skall den omedelbart upphöra med utbetalningen av förmånerna. Den behöriga institutionen skall omgående underrätta den andra institutionen om i vilken omfattning och från vilken dag den arbetslösa personens rätt till förmåner förändras av detta förhållande. Utbetalningen av förmåner får endast återupptas, i förekommande fall, sedan en sådan underrättelse har mottagits. När förmånen skall minskas skall institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest fortsätta att betala honom ett minskat förmånsbelopp som kan justeras sedan institutionen har fått svar från den behöriga institutionen.

4. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Tillämpning av förordningens artikel 71

Artikel 84 Arbetslösa som under sin senaste anställning var bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. I de fall som avses i förordningens artikel 71.1 a ii och första meningen i artikel 71.1 b ii skall institutionen på bosättningsorten anses vara den behöriga institutionen vid tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 80.

2. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 71.1 b ii skall en arbetslös person som tidigare var anställd till institutionen på sin bosättningsort, förutom det intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 80, lämna ett intyg från institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har varit omfattad av, som anger att han inte har rätt till förmåner enligt förordningens artikel 69.

3. Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 71.2 skall institutionen på bosättningsorten från den behöriga institutionen begära all information om de rättigheter som den arbetslöse, tidigare anställda personen har hos den sistnämnda institutionen.

Kapitel 7 (8) Familjeförmåner och familjebidrag

Tillämpning av förordningens artikel 72

Artikel 85 (A) Intyg om perioder av anställning eller av verksamhet som egenföretagare

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 72 skall en person till den behöriga institutionen lämna ett intyg som anger de försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder som egenföretagare, som har fullgjorts enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av.

2. Detta intyg skall utfärdas på den berörda personens begäran antingen av den medlemsstats behöriga institution för familjeförmåner hos vilken han senast var försäkrad eller av en annan institution som har utsetts av denna medlemsstats behöriga myndighet. Om han inte lämnar in detta intyg skall den behöriga institutionen skaffa det från någon av de ovannämnda institutionerna såvida sjukförsäkringsinstitutionen inte kan sända honom en kopia av det intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 16.1.

3. Bestämmelserna under punkterna 1 och 2 skall gälla på motsvarande sätt om det för att uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning är nödvändigt att beakta perioder av anställning eller som egenföretagare som tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Tillämpning av förordningens artikel 73 och 75.1 och 75.2

Artikel 86 (8)

1. För att få familjeförmåner enligt förordningens artikel 73 skall en anställd lämna in en ansökan till den behöriga institutionen, vid behov genom arbetsgivaren.

2. Som underlag för sin ansökan skall den anställde lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det i vilket den behöriga institutionen finns. Detta intyg skall utfärdas antingen av folkbokföringsmyndigheterna i det land där dessa familjemedlemmar är bosatta eller av institutionen för sjukförsäkringsfrågor på dessa familjemedlemmars bosättningsort eller av en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium dessa familjemedlemmar är bosatta. Detta intyg skall förnyas varje år.

3. Om den behöriga statens lagstiftning föreskriver att familjeförmånerna kan eller skall betalas ut till en annan person än den anställde skall denne som underlag för sin ansökan även lämna information som identifierar den person till vilken familjeförmånerna skall betalas i bosättningslandet (efternamn, förnamn, fullständig adress).

4. De behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater kan komma överens om särskilda förfaranden för utbetalning av familjeförmåner, särskilt i syfte att underlätta tillämpningen av förordningens artikel 75.1 a och b i förordningen. Administrativa kommissionen skall underrättas om sådana överenskommelser.

5. En anställd skall, vid behov genom sin arbetsgivare, underrätta den behöriga institutionen om

— varje förändring i familjemedlemmarnas situation som kan påverka rätten till famileförmåner,

— varje förändring i antalet familjemedlemmar för vilka familjeförmåner skall utges,

— varje ändring i dessa familjemedlemmarnas bosättning eller vistelse,

— varje förvärvsverksamhet till följd av vilken familjeförmåner skall utbetalas också enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta.

Artikel 87 (8)

— —

Tillämpning av förordningens artikel 74.1

Artikel 88 (8)

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 86 skall gälla också arbetslösa personer som tidigare har varit anställda och som omfattas av förordningens artikel 74.1.

Artikel 89 (8)

— —

Kapitel 8 Förmåner för pensionärers minderåriga barn och för barn som har mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

Tillämpning av förordningens artiklar 77, 78 och 79

Artikel 90

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 77 eller 78 skall en sökande till institutionen på bosättningsorten lämna en ansökan enligt det förfarande som har fastställts i den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2. Om sökanden inte är bosatt inom den medlemsstats territorium inom vilket den behöriga institutionen finns, kan han dock lämna in sin ansökan antingen till den behöriga institutionen eller till institutionen på bosättningsorten som sedan skall översända ansökan till den behöriga institutionen med uppgift om vilken dag ansökan lämnades in. Denna dag skall anses som dagen för inlämnande av ansökan till den behöriga institutionen.

3. Om den behöriga institution som avses under punkt 2 finner att det inte föreligger någon rätt till förmåner enligt den lagstiftning som den tillämpar, skall institutionen omgående översända ansökan med alla nödvändiga handlingar och upplysninger till institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren längst har omfattats av.

Vid behov kan ärendet återföras enligt samma förutsättningar till institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning personen i fråga har fullgjort den kortaste av sina försäkrings- eller bosättningsperioder.

4. Administrativa kommissionen skall besluta de ytterligare föreskrifter som behövs om förfarandet vid ansökan om förmåner.

Artikel 91

1. Utbetalningen av förmåner enligt förordningens artikel 77 eller 78 skall göras enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 53–58.

2. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall vid behov utse behörig institution för utbetalande av förmåner enligt förordningens artikel 77 eller 78.

Artikel 92

En person, till vilken förmåner utges enligt förordningens artikel 77 eller 78 för en pensionärs barn eller för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna, skall underrätta den institution som svarar för förmånerna om

— varje förändring i barnens situation som kan påverka rätten till förmåner,

— varje ändring i antalet barn för vilka förmåner skall utges,

— varje ändring av barnens bosättning,

— varje förvärvsverksamhet som ger rätt till familjeförmåner eller familjebidrag för barnen.

Avdelning V Finansiella bestämmelser

Artikel 93 Återbetalning av andra förmåner vid sjukdom eller moderskap än som avses i tillämpningsförordningens artiklar 94 och 95

1. Det faktiska beloppet av vårdförmåner enligt artikel 19.1 och 19.2 i förordningen, som utges till anställda, egenföretagare och medlemmar av deras familjer bosatta inom en och samma medlemsstats territorium, och vårdförmåner enligt artiklarna 21.2, 22, 22a, 25.1, 25.3, 25.4, 26, 31 eller 34a i förordningen skall återbetalas av den behöriga institutionen till den institution som tillhandahöll dessa förmåner enligt den sistnämnda institutionens räkenskaper. (629/2006)

2. I de fall som avses i förordningens artiklar 21.2 andra stycket, 22.3 andra stycket och 31 samt vid tillämpningen av punkt 1 ovan skall institutionen på familjemedlemmarnas eller pensionärens bosättningsort allt efter omständigheterna anses som den behöriga institutionen. (1223/98)

3. Om det faktiska förmånsbelopp som avses under punkt 1 inte framgår av räkenskaperna hos den institution som har utgett dem och ingen överenskommelse har slutits enligt punkt 6, skall återbetalning ske med ett schablonbelopp som beräknas på grundval av alla relevanta uppgifter i det tillgängliga materialet. Administrativa kommissionen avgör vilket underlag som skall användas för att beräkna schablonbelopp och fastställer deras storlek.

4. Återbetalningen skall inte grundas på högre taxor än de som gäller vårdförmåner till sådana anställda eller egenföretagare vilka omfattas av den lagstiftning som tillämpas av institutionen, som har utgett de förmåner som avses under punkt 1.

5. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 gäller också återbetalning av kontantförmåner som har betalats ut enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 18.8 andra meningen.

6. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra metoder för beräkning av de belopp som skall återbetalas, i synnerhet när det gäller återbetalning på grundval av schablonbelopp.

Artikel 94 Återbetalning av vårdförmåner som har utgetts enligt sjuk- och moderskapsförsäkring för familjemedlemmar till en anställd eller egenföretagare som inte är bosatta inom samma medlemsstat som denne

1. Beloppet av de vårdförmåner som har utgetts enligt förordningens artikel 19.2 till en anställds eller en egenföretagares familjemedlemmar som inte är bosatta inom samma medlemsstats territorium som personen i fråga skall återbetalas av de behöriga institutionerna till de institutioner som har utgett förmånerna på grundval av ett schablonbelopp för varje kalenderår som så nära som möjligt överensstämmer med den faktiska utgiften.

2. Schablonbeloppet skall beräknas genom att den genomsnittliga årskostnaden per familj multipliceras med det årliga genomsnittliga antal familjer som skall beaktas, varefter resultatet av denna beräkning minskas med 20 %.

3. De faktorer som behövs för beräkninigen av schablonbeloppet skall bestämmas enligt följande regler:

a) Den genomsnittliga årskostnaden per familj skall för varje medlemsstat erhållas genom att årsutgiften för alla vårdförmåner, som utges av denna medlemsstats institutioner till anställdas eller egenföretagares familjemedlemmar omfattade av medlemsstatens lagstiftning enligt de system för social trygghet som skall beaktas, divideras med det årliga genomsnittliga antalet sådana anställda eller egenföretagare med familjemedlemmar. De system för social trygghet som skall beaktas, för detta ändamål anges i tillämpningsförordningens bilaga 9.

b) I förhållandet mellan två medlemsstaters institutioner skall det årliga genomsnittliga antal familjer som skall beaktas vara lika med det årliga genomsnittliga antal anställda eller egenföretagare som omfattas av lagstiftningen i en av dessa medlemsstater och vilkas familjemedlemmar har rätt till vårdförmåner som skall utges av en institution i den andra medlemsstaten.

4. Det antal familjer som skall beaktas enligt bestämmelserna under punkt 3 b skall bestämmas genom en lista som institutionen på bosättningsorten för detta ändamål för på grundval av det underlag om de berörda personernas rättigheter som tillhandahålls av den behöriga institutionen. Vid tvist skall de berörda institutionernas synpunkter översändas till den revisionskommitté som avses i tillämpningsförordningens artikel 101.3.

5. Administrativa kommissionen skall fastställa de metoder och regler som skall användas för att bestämma de beräkningsfaktorer som avses i punkt 3 och 4.

6. Två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter kan, sedan de har inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra metoder för beräkning av de belopp som skall återbetalas.

Artikel 95 (14) Återbetalning av vårdförmåner som utges enligt sjuk- och moderskapsförsäkring till pensionärer och deras familjemedlemmar som inte är bosatta inom den medlemsstat enligt vars lagstiftning de får pension och har rätt till förmåner

1. Beloppet av de vårdförmåner som har utgetts enligt förordningens artiklarna 28.1, 28a och 29.1 skall återbetalas av de behöriga institutionerna till de institutioner som har utgett dessa förmåner på grundval av ett schablonbelopp som så nära som möjligt överensstämmer med den faktiska utgiften. (1223/98)

2. Schablonbeloppet skall beräknas genom att den genomsnittliga årskostnaden per person multipliceras med det genomsnittliga årliga antal pensionärer och deras familjemedlemmar som skall beaktas, varefter resultatet av denna beräkning minskas med 20%.

3. De faktorer som behövs för beräkningen av schablonbeloppet skall bestämmas enligt följande regler:

a) Den genomsnittliga årskostnaden per person skall för varje medlemsstat erhållas genom att årsutgiften för alla vårdförmåner som utges av denna medlemsstats institutioner till alla pensionärer, vilkas pensioner utges enligt denna medlemsstats lagstiftning enligt de system för social trygghet som skall beaktas, och till deras familjemedlemmar divideras med det genomsnittliga årliga antalet sådana pensionärer och deras familjemedlemmar. De system för social trygghet som skall beaktas för detta ändamål anges i bilaga IX.

b) I förhållandet mellan två medlemsstaters institutioner skall det årliga genomsnittliga antal pensionärer och deras familjemedlemmar som skall beaktas vara lika med det genomsnittliga årliga antal pensionärer och/eller deras familjemedlemmar som avses i artikel 28.2 eller artikel 29.1 vilka, medan de är bosatta inom en medlemsstats territorium, har rätt till vårdförmåner som skall betalas av en annan medlemsstats institution. (1223/98)

4. Det antal pensionärer och deras familjemedlemmar som skall beaktas enligt bestämmelserna under punkt 3 b skall bestämmas genom en lista som institutionen på bosättningsorten upprättar för detta ändamål på grundval av det underlag om de berörda personernas rättigheter som tillhandahålls av den behöriga institutionen. Vid tvist skall de berörda institutionernas synpunkter översändas till den revisionskommitté som avses i tillämpningsförordningens artikel 101.3.

5. Administrativa kommissionen skall fastställa de metoder och regler som skall användas för att bestämma de beräkningsfaktorer som avses i punkterna 3 och 4.

6. Två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter kan, sedan de har inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra metoder för beräkning av det belopp som skall återbetalas.

Denna artikel skall tillämpas från och med den 1 januari 1998. I relationerna med Frankrike skall den dock tillämpas från och med den 1 januari 2002.

Se tillägg EUT L 28 30.1.1997 s. 227.

Tillämpning av förordningens artikel 63.2

Artikel 96 Återbetalning av vårdförmåner som har utgetts enligt ett försäkringssystem för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar av en medlemsstats institution för en annan medlemsstats institutions räkning

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 93 skall gälla också vid tillämpning av bestämmelserna i förordningens artikel 63.2.

Tillämpning av förordningens artikel 70.2

Artikel 97 Återbetalning av arbetslöshetsförmåner som har utgetts till arbetslösa personer som beger sig till en annan stat för att söka arbete där

1. Beloppet av de förmåner som har utgetts enligt förordningens artikel 69 skall återbetalas av den behöriga institutionen till den institution som har utbetalat dessa förmåner enligt den sistnämnda institutionens räkenskaper.

2. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, får

— sedan de inhämtat yttrande från administrativa kommissionen, komma överens om andra metoder för att beräkna de belopp som skall återbetalas, i synnerhet schablonbelopp, eller om andra återbetalningsmetoder, eller

— avstå ifrån alla återbetalningar mellan institutionerna.

Artikel 98 (8)

— —

Gemensamma bestämmelser om återbetalning

Artikel 99 Administrativa kostnader

Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, får enligt bestämmelserna i förordningens artikel 84.2 tredje meningen komma överens om att öka de förmånsbelopp som avses i tillämpningsförordningens artikel 93—98 med en viss procentsats för att beakta administrativa kostnader. Denna procentsats kan variera efter de berörda förmånerna.

Artikel 100 Sena krav

1. Vid avräkningar mellan medlemsstaternas institutioner har den behöriga statens betalningsansvariga institution rätt att avvisa ett återkrav, om det gäller förmåner som har utgetts under ett kalenderår som ligger mer än tre år före den dag då kravet framställdes, och detta oavsett om kravet framställdes hos den institutionen eller hos ett förbindelseorgan.

2. För återkrav baserade på schablonbelopp skall treårsperioden löpa från den dag då den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknad enligt tillämpningsförordningens artikel 94 och 95, offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 101 (8) Sammanställning av krav

1. Administrativa kommissionen skall för varje kalenderår utarbeta en rapport över framställningar om återbetalning för tillämpningen av förordningens artikel 36, 63, 70.

2. Administrativa kommissionen får låta utföra varje kontroll som är lämplig för att ta fram den statistik och de redovisningsuppgifter som behövs vid utarbetandet av den sammanställning av krav som avses under punkt 1, i synnerhet för att se till att de regler följs som fastlagts i denna avdelning.

3. Administrativa kommissionen skall fatta beslut enligt denna artikel på grundval av en rapport från en revisionskommitté som skall avge ett motiverat yttrande till kommissionen. Administrativa kommissionen skall besluta om revisionskommitténs arbetsordning och sammansättning.

Artikel 102 (8) Revisionskommitténs uppgifter — återbetalningsförfarande

1. Revisionskommittén skall

a) samla in nödvändiga uppgifter och låta göra de beräkningar som behövs för tillämpningen av denna avdelning,

b) ge administrativa kommissionen periodiska rapporter om resultaten av förordningarnas tillämpning, i synnerhet de finansiella aspekterna,

c) lägga fram lämpliga förslag för administrativa kommissionen om det som föreskrivs i a och b,

d) lämna förslag till administrativa kommissionen i anslutning till de synpunkter som översänds enligt tillämpningsförordningens artikel 94.4 och 95.4,

e) lägga fram förslag om tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 101 för administrativa kommissionen,

f) fullgöra alla uppgifter, utredningar eller uppdrag i frågor som hänskjuts till den av administrativa kommissionen.

2. De återbetalningar som föreskrivs i förordningens artiklar 36, 63 och 70 skall, såvitt avser alla behöriga institutioner i en medlemsstat, ske till återbetalningsberättigade institutioner i en annan medlemsstat genom de organ som har utsetts av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. De organ som sköter återbetalningarna skall föreslå administrativa kommissionen de belopp som skall återbetalas inom de tidsramar och enligt de förfaranden som slagits fast av samma kommission.

3. När återbetalningarna bestäms på grundval av de faktiska förmånsbelopp som har betalats ut enligt institutionernas räkenskaper, skall de göras för varje kalenderhalvår under det följande kalenderhalvåret.

4. När återbetalningarna beräknas på grundval av ett schablonbelopp, skall de göras för varje kalenderår. I dessa fall skall de behöriga institutionerna till de institutioner som är berättigade till återbetalning betala förskott första dagen i varje kalenderhalvår enligt de regler som administrativa kommissionen fastställer.

5. De behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater kan komma överens om andra tider för återbetalningar eller andra förfaranden för betalningen av förskott.

Artikel 103 Sammanställning av statistik och uppgifter ur räkenskaper

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för tillämpningen av bestämmelserna i denna avdelning, i synnerhet sådana som kräver sammanställning av statistik eller av uppgifter ur räkenskaper.

Artikel 104 (8) Införande i bilaga 5 av överenskommelser om återbetalning mellan medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter

1. Bestämmelser som motsvarar dem i förordningens artiklar 36.3, 63.3 och 70.3 samt tillämpningsförordningens artiklar 93.6, 94.6 och 95.6 och som är i kraft dagen innan förordningen träder i kraft skall fortsätta att gälla om de finns förtecknade i tillämpningsförordningens bilaga 5.

2. Bestämmelser liknande dem som avses i punkt 1 och som tilllämpas efter förordningens ikraftträdande i förhållande mellan två eller flera medlemsstater skall förtecknas i bilaga 5 till tillämpningsförordningen. Detsamma gäller bestämmelser som har överenskommits enligt tillämpningsförordningens artikel 97.2.

Kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 105

1. Kostnader för administrativa kontroller, läkarundersökningar, observationer, läkarbesök och alla slag av kontroller som behövs för beviljande, utgivande och omprövning av förmåner skall återbetalas av den institution för vars räkning de gjordes till den institution som har svarat för dem enligt de taxor som den sistnämnda institutionen tillämpar.

2. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, kan dock komma överens om andra återbetalningsmetoder, i synnerhet på grundval av schablonbelopp, eller avstå från alla återbetalningar mellan institutioner.

Gemensamma bestämmelser om utgivandet av kontantförmåner

Artikel 106

Inom de tidsfrister och enligt de regler som administrativa kommissionen fastställer skall de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat underrätta denna kommission om beloppet av de kontantförmåner som har betalats ut av institutioner under dem till förmånstagare som är bosatta eller som vistas inom varje annan medlemsstats territorium.

Artikel 107 (9) (11) (12) (14) Omräkning av valutor

1. Vid tillämpning av

a) förordningens artikel 12.2, 12.3 och 12.4, artikel 14d.1, artikel 19.1b sista meningen, artikel 22.1 ii sista meningen, artikel 25.1 b näst sista meningen, artikel 41.1 c och d, artikel 46.4, artikel 46a.3, artikel 50, artikel 52 b sista meningen, artikel 55.1 ii sista meningen, artikel 70.1 första stycket och artikel 71.1 a ii och b ii näst sista meningen samt

b) tillämpningsförordningens artikel 34.1, 34.4 och 34.5

skall omräkningskursen till en valuta av belopp som är uttryckta i en annan valuta vara den kurs som under den referensperiod som fastställs i punkt 2 beräknas av kommissionen på grundval av det månatliga genomsnittet av de referensvalutakurser som offentliggörs av Europeiska centralbanken.

(1386/2001)

2. Referensperioden skall vara

— januari för växelkurser gällande från följande 1 april,

— april för växelkurser gällande från följande 1 juli,

— juli för växelkurser gällande från följande 1 oktober,

— oktober för växelkurser gällande från följande 1 januari.

3. Punkten har utgått genom förordning EPRF 1386/2001.

4. Den dag som skall beaktas vid fastställande av de växelkurser som skall gälla i fall som avses under punkt 1 skall fastställas av administrativa kommissionen efter förslag av revisionskommittén.

5. De växelkurser som skall gälla i fall som avses under punkt 1 offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning under den näst sista månaden före den månad från vars första dag de skall gälla.

6. I andra fall än de som avses under punkt 1 skall omräkningen ske enligt den officiella växelkursen på utbetalningsdagen, såväl vad gäller betalning som återbetalning av förmåner.

Avdelning VI Diverse bestämmelser

Artikel 108 Styrkande av att en person är säsongsarbetare

För att styrka att han är en säsongarbetare skall en anställd som avses i förordningens artikel 1 c visa sitt anställningskontrakt, försett med påteckning av arbetsförmedlingen inom den medlemsstats territorium dit han har rest för arbete eller där han har arbetat. Om något kontrakt för säsongsarbete inte har upprättats i denna medlemsstat, skall institutionen i anställningslandet, i förekommande fall, vid ansökan om förmåner utfärda ett intyg som anger att, på grundval av information som personen i fråga har tillhandahållit, det arbete han utför eller har utfört är av säsongsnatur.

Artikel 109 Överenskommelser om betalning av avgifter

En arbetsgivare som inte har något fast driftställe i den medlemsstat inom vars territorium den anställde arbetar kan komma överens med den sistnämnde att denna skall överta arbetsgivarens skyldighet att betala avgifter.

Arbetsgivaren skall underrätta den behöriga institutionen eller, vid behov, den institution som har utsetts av medlemsstatens behöriga myndighet, om varje sådan överenskommelse.

Artikel 110 Ömsesidig administrativ hjälp för att återfå förmåner som en person inte hade rätt till

Om institutionen i en medlemsstat som har utgett förmåner avser att vidta åtgärder mot en person som har fått förmåner som han inte hade rätt till, skall institutionen på denna persons bosättningsort, eller den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium denna person är bosatt, bistå den förstnämnda institutionen.

Artikel 111 Socialförsäkringsinstitutioners rätt att få tillbaka belopp som mottagaren inte hade rätt till och socialtjänstorgans regresskrav

1. Om vid beviljande eller omprövning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) enligt förordningens avdelning III kapitel 3 institutionen i en medlemsstat till en förmånstagare har utgett ett belopp som är större än det som han har rätt till, kan denna institution begära att institutionen i varje annan medlemsstat som svarar för utgivandet av motsvarande förmåner till förmånstagaren drar av överskottsbeloppet från de fordringar förmånstagaren har på institutionen.

Den sistnämnda institutionen skall överföra det avdragna beloppet till institutionen som är berättigad till återbetalningen. Om det överskjutande beloppet inte kan dras av från fordringarna skall bestämmelserna under punkt 2 tillämpas.

2. Om en institution i en medlemsstat till en förmånstagare har utgett ett belopp som är större än det som han har rätt till, kan institutionen, inom ramen för de villkor och begränsningar som gäller enligt den lagstiftning som den tillämpar, begära att institutionen i varje annan medlemsstat som svarar för utgivande av förmåner till samma förmånstagare drar av det överskjutande beloppet från de belopp som den utger till förmånstagaren. Den sistnämnda institutionen skall göra avdraget enligt de villkor och inom de fastställda gränserna för sådan avräkning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar som om den själv hade betalat ut för mycket och skall överföra det avdragna beloppet till institutionen som är berättigad till återbetalningen.

3. Om en person för vilken förordningen gäller har fått socialbidrag inom en medlemsstats territorium under en period då han hade rätt till förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning, kan det organ som har utgett socialbidraget och som har rätt att få tillbaka detta genom betalning ur förmånerna till denna person, begära att institutionen i varje annan medlemsstat som svarar för förmåner till denna person drar av det utgivna socialbidragsbeloppet från de belopp som den sistnämnda institutionen utger till personen i fråga.

När en familjemedlem till en person för vilken förordningen gäller har fått socialbidrag inom en medlemsstats territorium under en period då personen i fråga hade rätt till förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning för familjemedlemmen, kan det organ som har utgett socialbidraget och som har rätt att få tillbaka detta genom betalning ur förmånerna till denna person för familjemedlemmen, begära att institutionen i varje annan medlemsstat som svarar för förmåner till denna person drar av det utgivna socialbidragsbeloppet från de belopp som den sistnämnda institutionen utger till personen för familjemedlemmen i fråga.

Den institution som svarar för förmåner skall göra avdraget enligt de villkor och inom de fastställda gränserna för sådan avräkning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar och skall överföra det avdragna beloppet till organet som är berättigat till återbetalningen.

Se beslut nr 178 (2000/749/EY) om tolkning av artikel 111.1 och 111.2 i förordning (EEG) nr 574/72.

Artikel 112

När en institution direkt eller genom en annan institution har gjort utbetalningar som en förmånstagare inte hade rätt till och när det har visat sig vara omöjligt att återfå dessa, skall beloppen i fråga slutgiltigt belasta den förstnämnda institutionen utom i fall då den felaktiga utbetalningen var följden av ett bedrägligt handlande.

Artikel 113 Återbetalning av vårdförmåner som felaktigt har utgetts till personer som är anställda inom internationell transport

1. Om den behöriga institutionen finner att rätt till vårdförmåner inte föreligger, skall de vårdförmåner, som har utgetts till en person som är anställd inom internationell transport av institutionen på vistelseorten på grund av ett sådant antagande som avses i tillämpningsförordningens artiklar 20.1 eller 62.1, återbetalas av den behöriga institutionen.

2. Utgifter som institutionen på vistelseorten har haft för en person anställd inom internationell transport, som inte förut har gjort ansökan hos institutionen på vistelseorten och inte har rätt till vårdförmåner men ändå har fått sådana mot uppvisande av det intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 20.1 eller 62.1, skall återbetalas av den institution som anges som behörig i detta intyg eller av en annan institution som anges som behörig eller den institution som har utsetts för detta ändamål av den behöriga myndigheten i medlemsstaten i fråga.

3. Den behöriga institutionen eller, i det fall som avses under punkt 2, den institution som har utsetts för detta ändamål, skall debitera förmånstagaren för beloppet av de vårdförmåner som har utgetts till honom utan att han hade rätt till dem. Institutionen i fråga skall underrätta den revisionskommitté, som avses i tillämpningsförordningens artikel 101.3, om sådana debiteringar och kommittén skall upprätta en redovisning av dessa.

Artikel 114 Provisoriskt utgivande av förmåner vid tvister om vilken lagstiftning som är tillgänglig eller om vilken institution som skall utge förmåner

Vid tvister mellan två eller flera medlemsstaters institutioner eller behöriga myndigheter om vilken lagstiftning som skall tillämpas enligt förordningens avdelning II eller om vilken institution som skall utge förmånerna skall den person, som hade kunnat göra anspråk på förmåner om det inte hade förelegat en tvist, provisoriskt få de förmåner som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen på bosättningsorten tillämpar eller, om personen i fråga inte är bosatt inom någon av dessa medlemsstaters territorier, de förmåner som föreskrivs i den lagstiftning som tillämpas av den institution till vilken hans ansökan först lämnades in.

Artikel 115 Hur det skall gå till vid läkarundersökningar som görs i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Institutionen på vistelse- eller bosättningsorten som enligt förordningens artikel 87 är skyldig att låta företa en läkarundersökning skall förfara på det sätt som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen tillämpar.

Om sådan regler inte finns, skall institutionen från den behöriga institutionen begära upplysningar om hur den skall förfara.

Artikel 116 Överenskommelser om uppbörd av avgifter

1. Överenskommelser som har slutits enligt förordningens artikel 92.2 skall förtecknas i tillämpningsförordningens bilaga 5.

2. Överenskommelser som har slutits för tillämpning av artikel 51 i förordning nr 3 skall fortsätta att gälla, om de är förtecknade i tillämpningsförordningens bilaga 5.

Avdelning VIa (1290/97) Bestämmelser om elektronisk informationsbehandling

Artikel 117 (1290/97) Informationsbehandling

1. Administrativa kommissionen skall, med utgångspunkt i undersökningar och förslag från den tekniska kommission som avses i tillämpningsförordningens artikel 117c, anpassa de standardiserade handlingar samt de metoder och förfaranden för överföring av uppgifter som föreskrivs för tillämpningen av förordningen och tillämpningsförordningen, till ny teknik för informationsbehandling. (631/2004)

2. Administrativa kommissionen skall vidta nödvändiga åtgärder för att garantera en allmän tillämpning av dessa anpassande blanketter, överföringsmetoder och förfaranden, med beaktande av utvecklingen av användandet av ny teknik för informationsbehandling i varje medlemsstat.

Artikel 117a (1290/97) Telematiktjänster

1. Medlemsstaterna skall successivt börja använda telematiktjänster för att mellan olika institutioner utbyta de uppgifter som krävs för tillämpningen av förordningen och tillämpningsförordningen.

Europeiska gemenskapernas kommission skall stödja verksamhet av gemensamt intresse när medlemsstaterna har inrättat dessa telematiktjänster.

2. Mot bakgrund av förslag från den tekniska kommission som avses i artikel 117c i tillämpningsförordningen skall administrativa kommissionen anta regler för en gemensam struktur för telematiktjänsterna, särskilt vad gäller säkerhet och användning av normer.

Artikel 117b (1290/97) Hur telematiktjänsterna skall fungera

1. Varje medlemsstat ansvarar för sin egen del av telematiktjänsterna med beaktande av gemenskapens bestämmelser om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter.

2. Administrativa kommissionen skall fastställa närmare bestämmelser för hur den gemensamma delen av telematiktjänsterna skall fungera.

Artikel 117c (1290/97) Teknisk kommission för informationsbehandling

1. Administrativa kommissionen skall inrätta en teknisk kommission, vilken skall utarbeta rapporter och lägga fram motiverade yttranden innan beslut enligt artiklarna 117, 117a och 117b fattas. Den tekniska kommissionens sätt att fungera och sammansättning skall fastställas av administrativa kommissionen.

2. Den tekniska kommissionen skall

a) samla in relevant teknisk dokumentation och utföra de undersökningar och det arbete som krävs enligt denna avdelning,

b) lägga fram för administrativa kommissionen de rapporter och de motiverade yttranden som avses i punkt 1,

c) utföra alla uppdrag och undersökningar i frågor som administrativa kommissionen lägger fram för den tekniska kommissionen.

Avdelning VII Övergångs- och slutbestämmelser

Artikel 118 (6) (12) Övergångsbestämmelser om pensioner för anställda

1. Om försäkringsfallet inträffar före den 1 oktober 1972 eller före den dag då tillämpningsförordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium och om ansökan om pension inte har beviljats för den dagen skall en sådan ansökan prövas dubbelt, om förmåner till följd av försäkringsfallet skall utgå för tid före denna dag

a) för tid före den 1 oktober 1972 eller den dag då tillämpningsförordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, enligt förordning nr 3 eller enligt gällande konventioner mellan berörda medlemsstater, eller

b) för tid från och med den 1 oktober 1972 eller den dag då tillämpningsförordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, enligt förordningen.

Om det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a är större än det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i b skall personen i fråga dock ha fortsatt rätt till det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a.

2. En ansökan om invaliditets-, ålders, eller efterlevandeförmåner som lämnas in till en institution i en medlemsstat från och med den 1 oktober 1972 eller den dag då tillämpningsförordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium skall automatiskt medföra omräkning av de förmåner som institutionen eller institutionerna i en eller flera av medlemsstaterna redan har beviljat för samma försäkringsfall för tid före denna dag, i enlighet med förordningen; omräkningen får dock inte medföra någon minskning av en beviljad förmån.

Artikel 119 (6) (12) Övergångsbestämmelser om pensioner för egenföretagare

1. Om försäkringsfallet inträffar före den 1 juli 1982 eller före den dag då tillämpningsförordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium och om ansökan om pension inte har beviljats före den dagen, skall en sådan ansökan prövas dubbelt, om förmåner till följd av försäkringsfallet skall utgå för tid före denna dag,

a) för tid före den 1 juli 1982 eller den dag då tillämpningsförordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, enligt förordningen eller enligt konventioner som gäller mellan berörda medlemsstater före denna dag, eller

b) för tid från och med den 1 juli 1982 eller den dag då tillämpningsförordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, enligt förordningen.

Om det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a är större än det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i b skall personen ha fortsatt rätt till det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a.

2. En ansökan om invaliditets-, ålders- eller efterlevandeförmåner som lämnas in till en institution i en medlemsstat från och med den 1 juli 1982 eller den dag då tillämpningsförordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium eller inom en del av den statens territorium skall automatiskt medföra omräkning av de förmåner som institutionen eller institutionerna i en eller flera medlemsstater redan har beviljat för samma försäkringsfall för tid före denna dag, i enlighet med förordningen; omräkningen får dock inte medföra någon minskning av en beviljad förmån.

Artikel 119a (5) Övergångsbestämmelser för pensioner vid tillämpningen av sista delen av tillämpningsförordningens artikel 15.1 a

1. Om försäkringsfallet inträffar före den 1 januari 1987 och om ansökan om pension ännu inte har resulterat i beviljande av förmåner före den dagen, skall en sådan ansökan prövas dubbelt, om förmåner till följd av försäkringsfallet skall utgå för tid före denna dag,

a) för tid före den 1 januari 1987, enligt förordningens bestämmelser eller enligt gällande konventioner mellan berörda medlemsstater, eller

b) för tid från och med den 1 januari 1987, enligt förordningens bestämmelser.

Om det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a är högre än det som har beräknats enligt bestämmelserna i b, skall den berörda personen dock ha fortsatt rätt till det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a.

2. Om något annat inte följer av artikel 3, skall en ansökan om invaliditets-, ålders- eller efterlevandeförmåner som lämnas in till en institution i en medlemsstat den 1 januari 1987 eller senare automatiskt medföra omprövning enligt förordningens bestämmelser av de förmåner som har utgetts för samma försäkringsfall före den dagen av institutionen eller institutionerna i en eller flera av de andra medlemsstaterna.

3. De rättigheter som tillkommer personer som har beviljats pension före den 1 januari 1987 i den berörda medlemsstaten kan omprövas på deras begäran med hänsyn till bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 3811/86 (EGT nr L 355, 16.12.1986, s. 5.).

4. Om den begäran som avses i punkt 3 lämnas in inom ett år efter den 1 januari 1987, skall rätt till förmåner enligt förordning (EEG) nr 3811/86 förvärvas från och med den 1 januari 1987 eller från och med den dag då rätt till pension föreligger, om rätt till sådan förmån har förvärvats senare än den 1 januari 1987; i sådant fall kan inte bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning om indragning av eller begränsning i rätten till förmåner åberopas mot de berörda personerna.

5. Om den begäran som avses i punkt 3 lämnas in efter utgången av en period om ett år efter den 1 januari 1987, skall rättigheter enligt förordning (EEG) nr 3811/86, som inte har indragits eller preskriberats, förvärvas från och med den dag då begäran lämnas in såvida inte gynnsammare bestämmelser gäller enligt lagstiftningen i en medlemsstat.

Artikel 120 (307/1999) Personer som studerar eller genomgår yrkesutbildning

Med undantag av artiklarna 10 och 10 a skall bestämmelserna i denna förordning när så är lämpligt, på motsvarande sätt gälla studerande.

Artikel 121 Tillkommande tillämpningsöverenskommelser

1. Två eller flera medlemsstater eller de behöriga myndigheterna i dessa medlemsstater kan, vid behov, sluta överenskommelser i syfte att komplettera de administrativa reglerna om genomförande av förordningen. Sådana överenskommelser förtecknas i tillämpningsförordningens bilaga 5.

2. Sådana överenskommelser som motsvarar de överenskommelser som avses i punkt 1 och som är i kraft dagen före den 1 oktober 1972 skall fortsätta att gälla om de är förtecknade i bilaga 5.

Artikel 122 (1399/1999) Särskilda bestämmelser om ändring av bilagorna

Bilagorna i tillämpningsförordningen får ändras genom att kommissionen antar en förordning på begäran av den medlemsstat eller de medlemsstater som berörs, eller av deras behöriga myndigheter, efter enhälligt yttrande från Administrativa kommissionen.

Bilagorna 1–10

Bilagorna 1–10 och deras ändringar har utelämnats från denna version. Se konsoliderad version av rättsakten RF (EEG) 574/72 (2.3.2009).

Ändringar

RF (EG) nr 118/97 om ändring och uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 2.12.1996

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235, i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT nr C 249, 27.8.1996, s. 10.),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT nr C 362, 2.12.1996.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

med beaktande av följande:

För att uppnå större klarhet och överenskommelse bör man ändra lydelsen av vissa bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 3096/95 (EGT nr L 335, 30.12.1995, s. 10).), samt i förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 3096/95 (EGT nr L 335, 30.12.1995, s. 10).), samt stryka andra bestämmelser som har blivit ogiltiga och överflödiga. Dessa ändringar är av uteslutande formell karaktär och har till syfte att förbättra dessa förordningar.

Sedan förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 senast uppdaterades genom förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6.) har ett antal ändringar gjorts; för att gemenskapsreglerna på detta område skall vara tydligare och mera tillgängliga är det därför lämpligt att göra en ny uppdatering av dessa förordningar genom att för såväl förordning (EEG) nr 1408/71 som för förordning (EEG) nr 574/72 förelägga en enhetlig text som återges i del I respektive del II i bilaga A; man bör även redan nu, i ett tillägg till del II i den bilagan, lägga fram texten till artikel 95 i förordning (EEG) nr 574/72, i dess genom förordning (EG) nr 3095/95 (EGT nr L 335, 30.12.1995, s. 1.) ändrade lydelse, vilken skall tillämpas från och med den 1 januari 1998, och i förbindelserna med Frankrike från och med den 1 januari 2002.

Den gamla artikeln 106 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen beträffande betalningsbalansen upphävdes genom artikel G i Fördraget om Europeiska unionen och i den nya artikeln 73b.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen förbjuds utan några undantag alla restriktioner för betalningar mellan medlemsstaterna.

För att uppnå målet med fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare ur social trygghetssynpunkt är det nödvändigt och lämpligt att en ändring av samordningsreglerna för de nationella systemen för social trygghet görs genom en gemenskapsrättsakt som är tvingande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

De ändringar som införts genom denna förordning respekterar de villkor som anges i artikel 3b, tredje stycket i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Artikel 2

Titeln, ingressen, innehållsförteckningen och bestämmelserna i förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 skall ersättas med den text som återfinns i bilaga A, del I respektive II i vilka de ändringar som anges i artikel 1 och 2 i denna förordning har införts.

I bilaga B finns förteckningen över de rättsakter som innehåller ändringar i de förordningar som avses i första stycket.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den första dagen i den månad som följer på offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Bilagor ändrar förordningarna RF (EEG) 1408/71 och RF (EEG) 574/72.

RF (EG) nr 1290/97 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 27.6.1997

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT nr C 341, 13.11.1996, s. 6.), som lagts fram efter samråd administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT nr C 182, 16.6.1997.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT nr C 89, 19.3.1997, s. 20.), och

med beaktande av följande:

1. Vissa ändringar bör göras i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordning senast ändrad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT nr L 28, 30.1.1997, s. 1).), samt i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972, om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordning senast ändrad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT nr L 28, 30.1.1997, s. 1).). Vissa av dessa ändringar föranleds av ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet. Andra ändringar är av teknisk natur och syftar till att förbättra nämnda förordningar.

2. Av tydlighetsskäl är det lämpligt att den sista meningen i bestämmelsen i artikel 1 f) i, gällande betydelsen av begreppet "familjemedlem", anpassas.

3. Det är lämpligt att uttryckligen innefatta familjemedlemmar och efterlevande till offentligt anställda och personer som behandlas som sådana i personkretsen för förordning (EEG) nr 1408/71.

4. Det framstår som önskvärt att ge möjlighet för personer som på grund av studier eller yrkesutbildning vistas i en annan medlemsstat än den behöriga staten, samt deras medföljande familjemedlemmar, att omfattas av bestämmelserna i artikel 22.1 a i förordning (EEG) nr 1408/71, när de behöver förmåner. En övergångsperiod bör införas när det gäller förhållandet till Konungariket Nederländerna med tanke på eventuella administrativa svårigheter för denna stat.

5. En modernisering av det nuvarande sättet för informationsutbyte mellan institutionerna för social trygghet i medlemsstaterna kommer att förbättra de tjänster som ges försäkrade personer som flyttar inom gemenskapen.

6. Användningen av telematiktjänster för utbyte av uppgifter mellan institutioner gör det nödvändigt att införa bestämmelser för att garantera att de handlingar som utbyts på elektronisk väg godkänns på samma sätt som handlingar på papper.

7. Dessa utbyten skall ske med beaktande av gemenskapens bestämmelser om skydd för enskilda personer med avseende på behandlingen av personuppgifter.

8. Det har konstaterats att utvecklingen och användandet av telematiktjänster för informationsutbyte gör det nödvändigt att inrätta en teknisk kommission med särskild behöriget inom informationsbehandling, som skall lyda under administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare.

9. Det är nödvändigt att ändra del II i bilaga I till förordning (EEG) nr 1408/71 för att förtydliga tillämpningsområdet för texten under rubrik "E. FRANKRIKE".

10. Med beaktande av de ändringar som skett i den spanska lagstiftningen på detta område bör rubrik "D. SPANIEN" i del I i bilaga II ändras.

11. Det är lämpligt att anpassa rubriken "D. SPANIEN" i bilaga II a för att beakta kodifieringen av den spanska lagstiftningen på detta område, samt rubrikerna "L. PORTUGAL" och "N. SVERIGE", eftersom vissa förmåners benämningar har ändrats.

12. Till följd av de ändringar som gjorts i Tysklands och Luxemburgs lagstiftningar är det lämpligt att hänvisningen till avtalet mellan dessa två medlemsstater utgår i punkt 3 i del D i bilaga IV till förordning (EEG) nr 1408/71.

13. Det är lämpligt att punkt 2 under rubriken "B. DANMARK" i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas för att beakta särdrag i den danska lagstiftningen om sjukförsäkring.

14. Till följd av ändringar som gjorts i den tyska lagstiftningen på detta område bör rubriken "C. TYSKLAND" i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas.

15. Det är lämpligt att de nya bestämmelser som har införts i den spanska lagstiftningen om frivillig försäkring för anställda vid internationella organisationer som är bosatta i utlandet, beaktas, och formuleringen av de två första punkterna under rubriken "D. SPANIEN" i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71, bör göras mer logisk.

16. En punkt bör läggas till under rubriken "F. GREKLAND" i bilaga VI till förordning (EEG) nr 1408/71 för att offentligt anställda tjänstemän som är yrkesverksamma eller pensionerade, personer som behandlas som sådana, samt deras familjemedlemmar, skall ha rätt till vårdförmåner vid sjukdom och/eller moderskap om ett omedelbart behov uppstår under vistelse inom en annan medlemsstats territorium, eller när de beger sig dit för att få lämplig vård med förhandstillstånd av den behöriga grekiska institutionen.

17. Det är lämpligt att räckvidden av artikel 22b i förordning (EEG) nr 1408/71 också utsträcks till att omfatta alla offentligt anställda tjänstemän, personer som behandlas som sådana och familjemedlemmar som omfattas av ett särskilt grekiskt hälsovårdssystem.

18. Mot bakgrund av införandet av förordning (EEG) nr 1247/92 och ändringar i relevant brittisk lagstiftning är det nödvändigt att revidera punkt 11 under rubrik "O. FÖRENADE KUNGARIKET" i bilaga VI för att klargöra å ena sidan att vårdbidrag inte omfattas av artikel 10 i förordningen och, å andra sidan, att vissa icke avgiftsfinansierade förmåner som utges vid sjukdom betraktas som pensioner.

19. Det har visat sig nödvändigt att komplettera artikel 93 i förordning (EEG) nr 574/72 med beaktande av de ändringar som införs genom förordningarna (EG) nr 3095/95 och (EG) nr 3096/95 och den nya artikeln 22c.

20. Till följd av administrativa omorganisationer i Belgien, Danmark, Tyskland, Spanien, Grekland, Nederländerna och Portugal är det lämpligt att anpassa rubrikerna "A. BELGIEN" i bilagorna 1-4 och 10, "B. DANMARK" i bilagorna 2-4 och 10, "C. TYSKLAND" i bilagorna 2-4, 6 och 10, "D. SPANIEN" i bilagorna 1 och 10, "F. GREKLAND" i bilagorna 1 och 10, "J. NEDERLÄNDERNA" i bilaga 1, "L. PORTUGAL" i bilagorna 1-4 och 10, samt "N. SVERIGE" i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72.

21. I bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72 måste hänvisningarna "58. FRANKRIKE-FINLAND" och "59. FRANKRIKE-SVERIGE" införas, samt rubrikerna "12. BELGIEN-FINLAND", "17. DANMARK-FRANKRIKE", "54. FRANKRIKE-LUXEMBURG" och "102. FINLAND-FÖRENADE KUNGARIKET", anpassas.

22. Det är lämpligt att bilaga 8 till förordning (EEG) nr 574/72 kompletteras.

23. Hänvisningen "C. TYSKLAND" i bilaga 9 till förordning (EEG) nr 574/72 bör anpassas.

24. För att uppnå målet om fri rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen är det nödvändigt och lämpligt att ändra reglerna för samordning av de nationella systemen för social trygghet genom ett tvingande rättsligt gemenskapsinstrument som är direkt tillämpligt i alla medlemsstater.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

1. Denna förordning träder i kraft den 4 oktober 1997.

2. Artikel 1.3 skall träda i kraft för personer som studerar eller genomgår en yrkesutbildning i Nederländerna, liksom för deras familjemedlemmar som medföljer dem under denna tid, när lämpliga bestämmelser om återbetalning enligt artikel 93.3 i förordning (EEG) nr 574/72 har införts och senast den 1 januari 1999.

RF (EG) nr 1223/98 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 4.6.1998

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 290, 24.9.1997, s. 28.) som lagts fram efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT C 152, 18.5.1998.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 73, 9.3.1998, s. 42.), och

med beaktande av följande:

(1) Vissa ändringar bör göras i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och senast ändrad genom förordning (EG) nr 1290/97 (EGT L 176, 4.7.1997, s. 1).) samt i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och senast ändrad genom förordning (EG) nr 1290/97 (EGT L 176, 4.7.1997, s. 1).). Dessa ändringar föranleds av ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet.

(2) Det är nödvändigt att ändra artiklarna 29 och 31 i förordning (EEG) nr 1408/71 samt artiklarna 29-31, 93 och 95 i förordning (EEG) nr 574/72, efter ändringen av artikel 95 i förordning (EEG) nr 574/72 genom förordning nr 3095/95 (EGT L 335, 30.12.1995, s. 1.), genom vilken återbetalning med ett schablonbelopp per familj ersätts med återbetalning med ett schablonbelopp per person.

(3) Det är nödvändigt att ändra punkterna 1 och 2 i avsnitt "G. IRLAND" i del I i bilaga I till förordning (EEG) nr 1408/71, för att ta hänsyn till förändringar i den irländska lagstiftningen om social trygghet och socialtjänstlagstiftningen.

(4) De ändringar som har gjorts i den österrikiska lagstiftningen gör det nödvändigt att hänvisningen till bidraget vid barns födelse utgår i avsnitt "K. ÖSTERRIKE" i del II i bilaga II i förordning (EEG) nr 1408/71.

(5) En anpassning bör göras i avsnitten "G. IRLAND", "H. ITALIEN", "J. NEDERLÄNDERNA" och "M. FINLAND" i bilaga II a till förordning (EEG) nr 1408/71 för att ta hänsyn till de förändringar som har skett i den irländska, italienska, nederländska och finländska lagstiftningen.

(6) De ändringar som har gjorts i den irländska och nederländska lagstiftningen gör det nödvändigt att ändra hänvisningarna till lagstiftningen i bilaga IV i förordning (EEG) 1408/71 när det gäller avsnitt "G. IRLAND" i del A, punkt b i avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" i del A och punkt 1 f i del D.

(7) Punkt 1 i avsnitt "B. DANMARK" i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71 måste utgå för att beakta förändringen i den danska arbetslöshetsförsäkringslagstiftningen.

(8) Med beaktande av domstolens rättspraxis (särskilt domen i mål C-251/94 Lafuento Nieto) är det nödvändigt att anpassa punkt 4 b i avsnitt "D. SPANIEN" i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71 till interna bestämmelser när grundbeloppet för pensioner beräknas på grundval av erlagda avgifter.

(9) Det är nödvändigt att komplettera punkt 7 i avsnitt "E. FRANKRIKE" i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71, genom att införa en hänvisning till familjeförmånen för att anställa en utbildad barnskötare.

(10) Det är nödvändigt att ändra punkt 5 i avsnitt "G. IRLAND" i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71 för att ta hänsyn till metoden för beräkning av lönen när det gäller beviljande av sjuk- och arbetslöshetsförmåner.

(11) De ändringar i den nederländska lagstiftningen som har gjorts när det gäller efterlevande och egenföretagares arbetsoförmåga gör det nödvändigt att anpassa avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71.

(12) Det är nödvändigt att förtydliga tillämpningen av Finlands folkpensionslagstiftning och att införa en ny punkt 4 i avsnitt "M. FINLAND" i bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71.

(13) Administrativa omorganiseringar i Danmark, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike och Finland gör det nödvändigt att anpassa förordning (EEG) nr 574/72 när det gäller avsnitten "B. DANMARK" i bilagorna 2, 3, 4 och 10, "F. GREKLAND" i bilagorna 1, 2 och 10, "G. IRLAND" i bilagorna 2, 3 och 4, "H. ITALIEN" i bilagorna 2, 3 och 10, "I. LUXEMBURG" i bilaga 10, "J. NEDERLÄNDERNA" i bilagorna 2, 3, 4 och 10, "K. ÖSTERRIKE" i bilagorna 1, 2, 3, 4 och 10, samt "M. FINLAND" i bilagorna 2, 3, 4 och 10.

(14) Det är nödvändigt att anpassa punkterna "9. BELGIEN-NEDERLÄNDERNA", "77. ITALIEN-NEDERLÄNDERNA", "87. LUXEMBURG-SVERIGE", "93. NEDERLÄNDERNA-FÖRENADE KUNGARIKET" och "103. SVERIGE-FÖRENADE KUNGARIKET" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72.

(15) Det är nödvändigt att göra ändringar i avsnitt "K. ÖSTERRIKE" i bilaga 9 i förordning (EEG) nr 574/72 för att ta hänsyn till förändringar i den österrikiska lagstiftningen när det gäller sjuk- och moderskapsförmåner.

(16) För att uppnå målet om fri rörlighet för arbetstagare med avseende på social trygghet är det nödvändigt och lämpligt att en ändring av reglerna för samordning av de nationella systemen för social trygghet genomförs genom en gemenskapsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

(17) Detta överensstämmer med bestämmelserna i artikel 3b tredje stycket i fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

1. Denna förordning träder i kraft den första dagen i den månad som följer på dess offentliggörande Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2. Artikel 1.7 d, 1.8 e 1 och 1.8 e 2 i-iv skall tillämpas med verkan från och med den 1 juli 1996.

3. Artikel 2.7 e, 2.8 d, 2.9 c och 2.12 g skall tillämpas med verkan från och med den 1 mars 1997.

4. Artikel 1.5 e b, 1.7 b och 1.8 e 3 ii-iv skall tillämpas med verkan från och med den 1 januari 1998.

5. Artikel 1.1 och 1.2 och artikel 2.1-2.5 skall tillämpas med verkan från och med den 1 januari 1998, utom i förhållande till Republiken Frankrike för vilken denna dag i stället är den 1 januari 2002.

RF (EG) nr 1606/98 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 i syfte att utvidga denna till att omfatta särskilda system för offentligt anställda 29.6.1998

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 46, 20.2.1992, s. 1.), efter att ha hört Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT C 94, 13.4.1992, s. 4.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 98, 21.4.1992, s. 4.), och

av följande skäl:

(1) Med hänsyn till Europeiska gemenskapernas domstols dom från november 1995 i mål C-443/93 (Ioannis Vougioukas mot Idryma Koinonikon Asfalisseon - IKA, REG 1995, s. I-4033) bör tillämpningsområdet för förordningarna (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1223/98 (EGT L 168, 13.6.1998, s. 1).) och (EEG) nr 574/72 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1223/98 (EGT L 168, 13.6.1998, s. 1).) utvidgas till att omfatta de särskilda systemen för offentligt anställda och personer som behandlas som sådana.

(2) Med hänsyn till den domen och för tillämpningen av de förordningarna är det lämpligt att medlemmar av särskilda system för offentligt anställda och personer som behandlas som sådana behandlas som anställda, om inget annat följer av särskilda arrangemang i denna förordning.

(3) En person som är försäkrad genom ett särskilt system för offentligt anställda kan samtidigt vara egenföretagare. I fördraget föreskrivs inte de nödvändiga befogenheterna för att vidta lämpliga åtgärder på området för social trygghet när det gäller egenföretagare och därför är användningen av artikel 235 berättigad.

(4) Anpassningen av artiklarna i förordningarna (EEG) nr 1408/71 och nr 574/72 medför att vissa bilagor till dessa behöver anpassas.

(5) Det är nödvändigt att i en bilaga ange hur samordningen av vissa särskilda system skall tillämpas.

(6) Det är nödvändigt att ta hänsyn till särdragen i vissa särskilda pensionssystem för offentligt anställda i vissa medlemsstater och, i synnerhet, avsaknaden i vissa medlemsstater av system för samordning mellan särskilda system och det allmänna systemet, förekomsten i andra medlemsstater av särskilda system för samordning mellan särskilda system och det allmänna systemet, den begränsade räckvidden av sådana system och deras särskilda budgetarrangemang och ersättningsstruktur, till exempel pensionsrättigheter som är direkt knutna till lång tjänstgöringstid.

(7) Det finns ingen allmän definition av begreppet offentligt anställd, och det finns betydande skillnader både i fråga om de system för socialt skydd som offentligt anställda omfattas av och dessa systems tillämpningsområde i sak eller i fråga om person.

(8) För att ta hänsyn till särdragen hos dessa särskilda pensionssystem samtidigt som den allmänna balansen i samordningssystemet bevaras, finns det följaktligen skäl för att göra begränsade undantag från den allmänna principen om sammanläggning, så att enligt sådana system perioder som fullgjorts enligt ett särskilt system i en annan medlemsstat inte behöver beaktas, samtidigt som dessa perioder inte behöver gå förlorade genom att man kräver att hänsyn tas till dessa i den första medlemsstatens allmänna system, även om den person det gäller inte har fullgjort någon period i den första medlemsstatens system.

(9) Det är också nödvändigt att beakta särdragen i dessa särskilda system genom att anta ett begränsat undantag från de sedvanliga arrangemangen när det gäller fastställande av vilken lagstiftning som skall tillämpas, eftersom det under vissa omständigheter kommer att vara lämpligt att personer som omfattas av särskilda system för offentligt anställda underställs lagstiftningen i fler än en medlemsstat.

(10) För medlemmar av särskilda system för offentligt anställda och personer som behandlas som sådana är det av vikt att de barnpensioner som dessa system erbjuder beräknas enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 snarare än bestämmelserna i kapitel 8.

(11) De kompletterande pensionssystemens speciella natur och särdrag, inom rådets direktiv 98/49/EG av den 29 juni 1998 om att säkra kompletterande pensionsrättigheter för anställda, och egenföretagare som rör sig inom Europeiska gemenskapen (Se sida 46 i denna tidning.), samt räckvidden och mångfalden av sådana system inom och mellan medlemsstaterna betyder att de inte omfattas av och inte skall omfattas av de system för samordning som föreskrivs i denna förordning, med undantag för system som omfattas av uttrycket "lagstiftning" såsom det definieras i artikel 1j första stycket i förordning (EEG) nr 1408/71 eller med avseende på ett system beträffande vilket en medlemsstat avger en förklaring.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den 25 oktober 1998.

RF (EG) nr 307/1999 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71, till att även omfatta studerande 8.2.1999

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 46, 20.2.1992, s. 1.), framlagt efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT C 94, 13.4.1992, s. 326.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 98, 21.4.1992, s. 4.), och

av följande skäl:

(1) I artikel 3 c i fördraget föreskrivs det att gemenskapens åtgärder, på de villkor som anges i fördraget, innebär att hindren för fri rörlighet för personer avskaffas mellan medlemsstaterna.

(2) I artikel 7 a i fördraget föreskrivs det att den inre marknaden skall innebära ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs enligt bestämmelserna i fördraget.

(3) För att kunna uppnå fri rörlighet för anställda och egenföretagare och undanröja de hinder för social trygghet som uppkommer om enbart nationell lagstiftning tillämpas, antog rådet, på grundval av artiklarna 51 och 235 i fördraget, förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1606/98 (EGT L 209, 25.7.1998, s. 1).) samt förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1606/98 (EGT L 209, 25.7.1998, s. 1).).

(4) Dessutom bör räckvidden för förordning (EEG) nr 1408/71 utvidgas till att även i princip omfatta de särskilda system som omfattar studerande.

(5) Tillämpning av enbart nationell lagstiftning ger inom området för social trygghet inte tillräckligt skydd för studerande som flyttar inom gemenskapen. De system för social trygghet som tillämpas på dem bör samordnas så att den fria rörligheten för personer förverkligas fullt ut.

(6) Av rättviseskäl bör de särskilda regler som tillämpas på anställda och egenföretagare även tillämpas på studerande. Reglerna bör för enkelhetens och tydlighetens skull komplettera de gällande bestämmelserna för anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar.

(7) Det är nödvändigt att anpassa förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 för att göra det möjligt att tillämpa bestämmelserna i dessa förordningar även på studerande som flyttar inom gemenskapen, med beaktande av sådana personers särskilda situation, särdragen i deras försäkringssystem samt de förmåner de har rätt till.

(8) Även om de studerandes särskilda situation inte har gjort det möjligt att fastställa regler som gör det möjligt att avgöra vilken lagstiftning som är tillämplig, bör det i alla fall i möjligaste mån undvikas att de berörda åläggs att betala dubbla avgifter eller får rätt till dubbla förmåner.

(9) Anpassningen av artiklarna i förordningen (EEG) nr 1408/71 medför att bilaga VI till denna behöver anpassas.

(10) Den särskilda situationen i Luxemburg, där alla studerande som bedriver studier i utlandet har rätt till hälsovård, motiverar att dessa studerande automatiskt befrias från att tillhöra ett sjukförsäkringssystem i det land där de bedriver sina studier.

(11) På grund av studerandes särskilda situation har det inte varit möjligt att införa ett övergripande system för att samordna de studerandes rätt till social trygghet på gemenskapsnivå, i synnerhet med tanke på förmåner vid invaliditet. De sociala trygghetsförmånerna för studerande varierar mycket i de olika medlemsstaterna, särskilt med hänsyn till särskilda förmåner som inte är avgiftsfinansierade är avsedda att täcka de extra kostnader som härrör från vård- och rörlighetsbehoven hos personer med funktionshinder. Europeiska gemenskapernas domstol har erkänt att de detaljerade reglerna för beviljande av vissa förmåner står i nära samband med ett särskilt ekonomiskt och socialt sammanhang. Därför är det motiverat att göra ett begränsat undantag från reglerna om samordning av perioderna som avses i artikel 10a.2.

(12) Fördraget ger inte de nödvändiga befogenheterna att vidta lämpliga åtgärder inom området social trygghet för studerande; det är därför motiverat att använda artikel 235 förutom artikel 51.

(13) Denna förordning påverkar inte de villkor som fastställs i rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 317, 18.12.1993, s. 59.).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den första dagen i den tredje månaden efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

RF (EG) nr 1399/1999 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 29.4.1999

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 325, 23.10.1998, s. 12.), som lagts fram efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (EGT L 150, 28.5.1999.),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 101, 12.4.1999, s. 41.), och

av följande skäl:

(1) Vissa ändringar bör göras i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997) och senast ändrad genom förordning (EG) nr 307/99 (EGT L 38, 12.2.1999).) samt i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997) och senast ändrad genom förordning (EG) nr 307/99 (EGT L 38, 12.2.1999).). Dessa ändringar föranleds av de ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet.

(2) Tillämpningen av kapitel 8 på barnpensioner medför tolkningsproblem och administrativa problem och det ligger i berörda personers intresse att barnpensioner hellre beräknas enligt bestämmelserna i kapitel 3 i avdelning III än enligt bestämmelserna i kapitel 8.

(3) Beräkningen av barnpensioner enligt kapitel 3 påverkar inte skyldigheten att göra differentierade utbetalningar enligt domstolens rättspraxis för de förmåner som återstår i kapitel 8.

(4) Det förefaller lämpligt att göra anpassningar under rubriken "L. PORTUGAL" i bilaga IIa så att de förändringar av Portugals lagstiftning som genomförts kan beaktas.

(5) En ny punkt bör läggas till under rubriken "G. IRLAND" och en annan ny punkt under rubriken "O. FÖRENADE KUNGARIKET" i bilaga VI, så att de särskilda prioritetsreglerna kan beaktas när rätt till familjeförmåner samtidigt föreligger enligt lagstiftningen i Förenade kungariket och Irland på grund av att förvärvsarbete utövas på en av dessa två medlemsstaters territorium.

(6) Bestämmelserna i bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72 inverkar inte direkt på fastställandet av enskilda personers rättigheter.

(7) Samtliga bilagor till förordning (EEG) nr 574/72 bör kunna ändras genom en förordning som antas av kommissionen på begäran av den medlemsstat eller de medlemsstater som berörs eller deras behöriga myndigheter efter yttrande från Administrativa kommissionen. Ändringen av dessa bilagor syftar i praktiken bara till att i ett gemenskapsinstrument införa beslut som fattas av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter.

(8) En anpassning bör göras av texten under rubriken "43. SPANIEN-ITALIEN" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72.

(9) Efter en administrativ om organisation i Frankrike som rör behandlingen av ansökningar om förlängd eller särskild utstationering bör lämpliga anpassningar göras i texten under rubriken "E. FRANKRIKE" i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72.

(10) För att målet fri rörlighet för arbetstagare skall kunna uppnås när det gäller den sociala tryggheten är det nödvändigt och lämpligt att ändra bestämmelserna för samordningen av de nationella systemen för social trygghet genom att gemenskapen antar en bindande rättsakt som är direkt tillämplig i alla medlemsstater.

(11) Detta överensstämmer med bestämmelserna i artikel 3b tredje stycket i fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

1. Denna förordning träder i kraft den 1 september 1999.

2. Artikel 1.12 skall tillämpas från och med den 1 januari 2000.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

KF (EG) nr 89/2001 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen 17.1.2001

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/ 71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1.), senast ändrad genom förordning (EG) nr 1399/1999 (EGT L 164, 30.6.1999, s. 1.), särskilt artikel 122 i denna, och

av följande skäl:

(1) Några medlemsstater eller deras behöriga myndigheter har begärt ändring av bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72.

(2) Dessa ändringar föranleds av beslut som fattas av medlemsstaterna, de berörda medlemsstaterna eller de behöriga myndigheter i medlemsstaterna som enligt gemenskapens lagstiftning ansvarar för tillämpningen av socialförsäkringslagstiftningen.

(3) Det finns ett enhälligt yttrande från Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilaga 1–5 och bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72 skall ändras i enlighet med bilagan till den här förordningen.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

EPRF (EG) nr 1386/2001 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 5.6.2001

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (EGT C 274 E, 26.9.2000, s. 113.), som lagts fram efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EGT C 367, 20.12.2000, s. 18.),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 15 februari 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT) och rådets beslut av den 14 maj 2001.), och

av följande skäl:

(1) Vissa ändringar bör göras i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1399/1999 (EGT L 164, 30.6.1999, s. 1).) och rådets förordning (EEG) nr 574/72 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1399/1999.). Dessa ändringar föranleds av de ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet.

(2) Efter den franska regeringens anmälan till rådets ordförande av en förklaring om att göra förordning (EEG) nr 1408/71 tillämplig på de franska tilläggspensionssystemen ARRCO och AGIRC är det lämpligt att underlätta tillämpningen av den förordningen på dessa system genom att lägga till nya punkter i dess bilaga IV del C och bilaga VI, främst för att beakta dessa två systems kompletterande karaktär jämfört med grundsystemen och det faktum att förmånerna från dessa system beräknas på grundval av antalet intjänade pensionspoäng, oberoende av fullgjorda försäkringsperioder.

(3) Det bör förtydligas att förmånerna enligt det österrikiska lagstadgade systemet för särskilda bidrag skall beviljas enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordning (EEG) nr 1408/71.

(4) Med beaktande av Europeiska gemenskapernas domstols dom av den 11 juni 1998 i mål C-275/96 Kuusijärvi mot Riksförsäkringsverket (REG 1998, s. I-3419.) bör avsnittet "N. SVERIGE" i bilaga VI ändras.

(5) Artikel 34.5 i förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras så att den skiljer sig från artikel 34.4 och således inte längre hänvisar till återbetalning av utgifter upp till en fastställd nivå, när utgifterna uppkommit under en vistelse i en medlemsstat där lagstiftningen inte innehåller återbetalningssatser.

(6) Artikel 93.1 i förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras med hänsyn till rådets förordning (EG) nr 307/1999 (EGT L 38, 12.2.1999, s. 1.), som utvidgar förordning (EEG) nr 1408/71 till att omfatta studerande.

(7) Artikel 107 i förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras till följd av införandet av euron den 1 januari 1999.

(8) För att målet fri rörlighet för arbetstagare skall kunna uppnås är det nödvändigt och ändamålsenligt att ändra bestämmelserna om samordningen av de nationella sociala trygghetssystemen genom en bindande gemenskapsrättsakt som är direkt tillämplig i alla medlemsstater.

(9) Förutom i artikel 42 föreskrivs i fördraget inte några andra befogenheter för antagandet av denna förordning än dem i artikel 308.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna IIa, IV och VI till förordning (EEG) nr 1408/71 skall ändras i enlighet med bilagan till denna förordning.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 1 skall tillämpas från och med den 1 januari 2000 med avseende på de ändringar som gjorts under avsnitt ”E. FRANKRIKE” i bilaga IV, del C och bilaga VI i förordning (EEG) nr 1048/71.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

KF (EG) nr 410/2002 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 27.2.2002

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1.), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 (EGT L 187, 10.7.2001, s. 1.), särskilt artikel 122 i denna, och

av följande skäl:

(1) Vissa medlemsstater eller deras behöriga myndigheter har begärt ändringar av bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72.

(2) Dessa ändringar utgår från de beslut som fattats av den eller de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter som ansvarar för tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet enligt gemenskapsrätten.

(3) Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har lämnat ett enhälligt yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna 1–6 och bilagorna 9–10 till förordning (EEG) nr 574/72 skall ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

KF (EG) nr 1851/2003 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 17.10.2003

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1.), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 410/2002 (EGT L 62, 5.3.2002, s. 17.), särskilt artikel 122 i denna, och

av följande skäl:

(1) Några medlemsstater eller deras behöriga myndigheter har begärt ändring av bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72 i enlighet med det förfarande som fastställs i den förordningen.

(2) De föreslagna ändringarna utgår från de beslut som fattats av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter som utser de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet enligt gemenskapsrätten.

(3) Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har lämnat ett enhälligt yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna 1–4, 6, 9 och 10 till förordning (EEG) nr 574/72 skall ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

EPRF (EG) nr 631/2004 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, och av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71, avseende anpassning av rättigheter och förenkling av förfaranden 31.3.2004

(Text av betydelse för EES och Schweiz)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308 i detta,

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona den 15 och 16 mars 2002 om införande av europeiskt sjukförsäkringskort,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EUT C 32, 5.2.2004, s. 78.),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 4 december 2003 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 4 mars 2004.), och

av följande skäl:

(1) I enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona den 15-16 mars 2002 skall "ett europeiskt sjukförsäkringskort [...] ersätta de nuvarande pappersformulär som krävs för att erhålla sjukvård i en annan medlemsstat". Kommissionen skulle lägga fram ett förslag om detta före Europeiska rådets vårmöte 2003. Ett sådant kort skulle förenkla förfarandena.

(2) För att uppnå och överträffa detta mål och ge de försäkrade och institutionerna så stora fördelar som möjligt genom det europeiska sjukförsäkringskortet, krävs det vissa ändringar av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen konsoliderad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 (EGT 187, 10.7.2001, s. 1).).

(3) I förordning (EEG) nr 1408/71 föreskrivs för närvarande om tillgång till olika typer av vårdförmåner vid en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten eller bosättningsstaten beroende på vilken grupp de försäkrade tillhör genom att det görs en åtskillnad mellan "omedelbart nödvändig vård" och "nödvändig vård". För att öka skyddet för de försäkrade bör samma rättigheter föreskrivas för alla försäkrade när det gäller tillgång till vårdförmåner vid en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat än den stat där de är försäkrade eller bosatta. Alla försäkrade personer skall på dessa villkor ha rätt till de vårdförmåner som av medicinska skäl blir nödvändiga under deras vistelse på en annan medlemsstats territorium, med samtidig hänsyn tagen till vårdförmånernas karaktär och vistelsens förväntade längd.

(4) Det är mycket viktigt att alla åtgärder vidtas för att se till att alla medlemsstater genomför artikel 22.1 a i ordentligt, särskilt när det gäller vårdgivarna.

(5) För vissa typer av fortlöpande behandling som kräver särskild infrastruktur, t.ex. dialys, är det viktigt för patienten att behandlingen kan ges under dennes vistelse i en annan medlemsstat. Administrativa kommissionen upprättar i detta syfte en förteckning över vårdförmåner som först måste vara föremål för en överenskommelse mellan den försäkrade och den institution som ger behandlingen i syfte att garantera tillgången till vård och att öka möjligheterna att tillfälligt vistas i en annan medlemsstat för den försäkrade.

(6) Tillgång till vårdförmåner vid en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat medges i princip mot uppvisande av den avsedda blanketten enligt rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen konsoliderad genom rådets förordning (EG) nr 118/97 och senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 1851/2003 (EUT L 271, 22.10.2003, s. 3).). Vissa medlemsstater kräver fortfarande, åtminstone i sina bestämmelser men kanske inte i praktiken, att ytterligare formaliteter fullgörs vid ankomsten till deras territorier. Dessa krav, särskilt skyldigheten att alltid först lämna ett intyg till institutionen på vistelseorten som styrker rätten till vårdförmåner, framstår nu som onödigt inskränkande och kan hindra den fria rörligheten för berörda personer.

(7) Medlemsstaterna bör se till att lämplig information tillhandahålls om förändringar av rättigheter och skyldigheter som följer av denna förordning.

(8) För en effektiv och korrekt tillämpning av förordningen är samarbete mellan institutionerna och de personer som omfattas av förordningen nödvändigt. Detta samarbete förutsätter att såväl institutionerna som de försäkrade lämnar fullständiga uppgifter om alla förändringar som kan påverka rätten till förmåner, t.ex. när den försäkrade slutar eller byter sin anställning eller verksamhet som egenföretagare, när den försäkrade eller en familjemedlem till den försäkrade ändrar bosättning eller vistelse, när familjesituationen förändras eller när lagstiftningen ändras.

(9) Med hänsyn till att vissa enskilda situationer kan vara komplicerade när personer vistas på olika platser bör det föreskrivas om en mekanism som gör det möjligt för institutionerna att reglera de enskilda fall då skilda tolkningar av förordning (EEG) nr 1408/71 och dess tillämpningsförordning kan äventyra de berörda personernas rättigheter. I de fall då det inte går att finna en lösning som tillvaratar alla rättigheter för den berörda personen bör det föreskrivas om en möjlighet att hänskjuta ärendet till administrativa kommissionen.

(10) För att anpassa förordningen till utvecklingen av tekniken för informationsbehandling, där det europeiska sjukförsäkringskortet är en viktig del, eftersom det på sikt är avsett att vara ett elektroniskt medium som kan läsas i alla medlemsstater, bör vissa artiklar i förordning (EEG) nr 574/72 ändras så att termen "handling" avser allt innehåll, oberoende av medium, nedskrivet på papper eller lagrat i elektronisk form, ljud- eller bildupptagningar samt audiovisuella upptagningar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

Medlemsstaterna skall se till att lämplig information tillhandahålls om förändringar av rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning.

Artikel 4

För genomförandet av denna förordning skall institutionerna i vistelsestaten se till att alla vårdgivare fullt ut känner till de kriterier som fastställts i artikel 22.1 a i i förordning (EEG) nr 1408/71.

Artikel 5

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 2004.

Direkt tillträde till vårdgivare skall garanteras senast den 1 juli 2004.

KF (EG) nr 77/2005 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 13.1.2005

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 (EUT L 100, 6.4.2004, s. 1).), särskilt artikel 122 i denna, och

av följande skäl:

(1) Några medlemsstater eller deras behöriga myndigheter har begärt ändringar av bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72 i enlighet med det förfarande som fastställs i den förordningen.

(2) De föreslagna ändringarna utgår från de beslut som fattats av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter som utser de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet enligt gemenskapsrätten.

(3) De system som skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner enligt artiklarna 94 och 95 i förordning (EEG) nr 574/72 förtecknas i bilaga 9.

(4) Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har lämnat ett enhälligt yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna 1–5 och bilagorna 7, 9 och 10 till förordning (EEG) nr 574/72 skall ändras på det sätt som anges i bilagan till den här förordningen.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

EPRF (EG) nr 647/2005 om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 13.4.2005

EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EUT C 80, 30.3.2004, s. 118.),

efter att ha hört Regionkommitténs yttrande,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 11 mars 2004 (ännu ej offentliggjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 15 november 2004 (EUT C 38 E, 15.2.2005, s. 21) och Europaparlamentets ståndpunkt av den 8 mars 2005 (ännu ej offentliggjord i EUT).), och

av följande skäl:

(1) Förordningarna (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen uppdaterad genom förordning (EG) nr 118/97 (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 (EUT L 100, 6.4.2004, s. 1) och upphävd med verkan från och med ikraftträdandedagen för genomförandeförordningen genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (EUT L 166, 30.4.2004, s. 1).) och nr 574/72 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 631/2004.) bör ändras för att ta hänsyn till EG-domstolens senaste rättspraxis, underlätta tillämpningen av dessa förordningar och beakta ändringar i medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet.

(2) Vid beaktandet av den senaste rättspraxisen bör man dra slutsatser av domarna, främst i målen Johann Franz Duchon mot Pensionsversicherungsanstalt der Angestellten (Dom av den 18 april 2002 i mål C-290/00, REG 2002, s. I-3567.) och Office national de l'emploi mot Calogero Spataro (Dom av den 13 juni 1996 i mål C-170/95, REG 1996, s. I-2921.).

(3) Domarna i målen Friedrich Jauch mot Pensionsversicherungsanstalt der Arbeiter samt Ghislain Leclere och Alina Deaconescu mot Caisse nationale des prestations familiales (Dom av den 8 mars 2001 i mål C-215/99, REG 2001, s. I-1901, och av den 31 maj 2001 i mål C-43/99, REG 2001, s. I-4265.), om klassificeringen av särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner, kräver för rättssäkerhetens skull att de två kumulativa kriterier som skall beaktas preciseras så att dessa förmåner kan förtecknas i bilaga IIa till förordning (EEG) nr 1408/71. Med anledning av detta bör bilagan ses över med beaktande av de lagändringar som införts i medlemsstaterna rörande denna typ av förmåner och som är föremål för en särskild samordning eftersom de är blandade. Dessutom bör övergångsbestämmelserna om den förmån som domen i målet Jauch handlade om preciseras för att skydda förmånstagarnas rättigheter.

(4) Mot bakgrund av den rättspraxis som gäller förhållandet mellan förordning (EEG) nr 1408/71 och bestämmelserna i de bilaterala konventionerna om social trygghet, är det nödvändigt att ändra bilaga III till förordningen. Anteckningar i bilaga III del A är motiverade endast i två fall: när de är förmånligare för de migrerande arbetstagarna (EG-domstolen erinrade om principen om den förmånligaste behandlingen i sin dom av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, REG 1991 s. I-323; i dom av den 9 november 1995 i mål C-475/93, REG 1995 s. I-3813; i dom av den 9 november 2000 i mål C-75/99, REG 2000 s. I-9399, och i dom av den 5 februari 2002 i mål C-277/99, REG 2002 s. I-1261.) och när det rör sig om särskilda och exceptionella förhållanden, som vanligen är av historisk art. Inga anteckningar bör tillåtas i del B utom när objektiva, exceptionella förhållanden motiverar ett undantag från artikel 3.1 i förordningen, och artiklarna 12, 39 och 42 i fördraget (Dom av den 30 april 1996 i mål C-214/94, REG 1996, s. I-2253. Dom av den 30 april 1996 i mål C-308/93, REG 1996, s. I-2097. Dom av den 15 januari 2002 i mål C-55/00, REG 2002, s. I-413.).

(5) För att underlätta tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 bör vissa bestämmelser föreskrivas om dels offentligt anställda personer och personer som behandlas som sådana, dels den resande eller flygande personalen hos företag som bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart, och likaså bör man fastställa regler för att bestämma det genomsnittsbelopp som skall beaktas inom ramen för artikel 23 i förordningen.

(6) Översynen av bilaga IIa till förordning (EEG) nr 1408/71 kommer att leda till att vissa befintliga punkter utgår, och att vissa nya punkter införs i överensstämmelse med ändringar av lagstiftningen i några medlemsstater. I det senare fallet åligger det dessa medlemsstater att överväga behovet av övergångsbestämmelser eller bilaterala lösningar för att reglera situationen för de personer vars förvärvade rättigheter kan komma att påverkas som en följd av detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 1.9, vad gäller artikel 95f i förordning (EEG) nr 1408/ 71, och bilaga I punkt 1 a och b samt bilaga II punkterna 2 och 4 skall tillämpas från och med den 1 januari 2005.

Bilaga I ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

Bilaga II ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

KF (EG) nr 207/2006 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 7.2.2006

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 (EUT L 117, 4.5.2005, s. 1).), särskilt artikel 122, och

av följande skäl:

(1) Några medlemsstater eller deras behöriga myndigheter har begärt ändringar av bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72 i enlighet med det förfarande som fastställs i den förordningen.

(2) De föreslagna ändringarna utgår från de beslut som fattats av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter som utser de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet enligt gemenskapsrätten.

(3) De system som skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner enligt artiklarna 94 och 95 i förordning (EEG) nr 574/72 förtecknas i bilaga 9.

(4) Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har lämnat ett enhälligt yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna 1–5 och bilagorna 7–10 till förordning (EEG) nr 574/72 skall ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

EPRF (EG) nr 629/2006 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 5.4.2006

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 42 och 308,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (EUT C 24, 31.1.2006, s. 25.),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (Europaparlamentets yttrande av den 15 november 2005 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 10 mars 2006.), och

av följande skäl:

(1) Med ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 av den 31 mars 2004 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och av rådets förordning (EEG) nr 574/72, avseende anpassning av rättigheter och förenkling av förfaranden (EUT L 100, 6.4.2004, s. 1.), har förfarandena för att få tillgång till vårdförmåner vid tillfällig vistelse i en annan medlemsstat förenklats. Det är lämpligt att utvidga de förenklade förfarandena till att omfatta bestämmelserna om förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar i förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2. Förordningen senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 (EUT L 117, 4.5.2005, s. 1).) och förordning (EEG) nr 574/72 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 207/2006 (EUT L 36, 8.2.2006, s. 3).).

(2) För att ta hänsyn till ändringar av lagstiftningen i vissa medlemsstater, särskilt i de nya medlemsstaterna sedan anslutningsförhandlingarna slutfördes, bör bilagorna till förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas.

(3) Förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 bör därför ändras i enlighet med detta.

(4) För att säkerställa rättslig säkerhet och för att skydda berörda personers berättigade förväntningar är det nödvändigt att det föreskrivs att vissa bestämmelser om ändring av bilaga III till förordning (EEG) nr 1408/71 skall ges retroaktiv verkan från och med den 1 maj 2004.

(5) Fördraget innehåller inga andra befogenheter än de som finns i artikel 308 för att vidta lämpliga åtgärder på området social trygghet för andra personer än anställda.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna I, II, IIa, III, IV och VI till förordning (EEG) nr 1408/ 71 skall ändras i enlighet med bilagan till den här förordningen.

Artikel 2 ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Punkt 5 a ii–ix och punkt 5 b ii och iv i bilagan skall tillämpas från och med den 1 maj 2004.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 1408/71.

RF (EG) nr 1791/2006 om anpassning av vissa förordningar och beslut när det gäller fri rörlighet för varor, fri rörlighet för personer, bolagsrätt, konkurrenspolitik, jordbruk (även veterinär och fytosanitär lagstiftning), transportpolitik, beskattning, statistik, energi, miljö, samarbete i rättsliga och inrikes frågor, tullunion, yttre förbindelser, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och institutioner, med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning 20.11.2006

Ändringsrättsakten har utelämnats från denna version. Se RF (EG) 1791/2006.

KF (EG) nr 311/2007 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 19.3.2007

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).), särskilt artikel 122, och

av följande skäl:

(1) Några medlemsstater eller deras behöriga myndigheter har begärt ändring av bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72.

(2) De föreslagna ändringarna utgår från de beslut som fattats av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter som utser de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet enligt gemenskapsrätten.

(3) De system som skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner enligt artiklarna 94 och 95 i förordning (EEG) nr 574/72 förtecknas i bilaga 9 till den förordningen.

(4) Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har lämnat ett enhälligt yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna 1–5, 7, 9 och 10 till förordning (EEG) nr 574/72 skall ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

KF (EG) nr 101/2008 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 4.2.2008

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 311/2007 (EUT L 82, 23.3.2007, s. 6).), särskilt artikel 122, och

av följande skäl:

(1) Några medlemsstater eller deras behöriga myndigheter har begärt ändring av bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72.

(2) De föreslagna ändringarna utgår från de beslut som fattats av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter som utser de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet enligt gemenskapsrätten.

(3) De system som ska beaktas vid beräkningen av de genomsnittliga årliga kostnaderna för vårdförmåner enligt artiklarna 94 och 95 i förordning (EEG) nr 574/72 förtecknas i bilaga 9 till den förordningen.

(4) Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har lämnat ett enhälligt yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna 1–7, 9 och 10 till förordning (EEG) nr 574/72 ska ändras på det sätt som anges i bilagan till den här förordningen.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

Bilagan har rättats. Se EUT L 56 29.2.2008.

KF (EG) nr 120/2009 om ändring av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen 9.2.2009

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1.), särskilt artikel 122, och

av följande skäl:

(1) Några medlemsstater eller deras behöriga myndigheter har begärt ändring av bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72.

(2) De föreslagna ändringarna utgår från de beslut som fattats av de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter som utser de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet enligt gemenskapsrätten.

(3) De bilaterala avtalen om tillämpningen av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 574/72 anges i bilaga 5 till den förordningen.

(4) Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har lämnat ett enhälligt yttrande.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Bilagorna 2–5 till förordning (EEG) nr 574/72 ska ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bilaga ändrar förordning RF (EEG) 574/72.

EPRF (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen 16.9.2009

Ändringsrättsakten har utelämnats från denna version. Se EPRF 987/2009.

Du kan göra en länk till denna punkt i dokumentet genom att kopiera webbadressen i addressfältet i webbläsaren eller här http://www.saadospalvelu.fi/sv/linkit/lainsaadanto/eu/31972R0574/%3Asection